Finurligt och fantasifullt i Tarrodis barnopera
”Vilse” på Kungliga Operan är en exemplarisk introduktion till operakonsten
Publicerad 2024-04-27
Tonsättaren Andrea Tarrodi är både prisad och produktiv. Förra året begick den svenska komponiststjärnan helaftonsoperadebut med ”Det långa seklet” i Malmö och nu, mitt i debatten om operahusets framtid, är det premiär för hennes barnopera ”Vilse”. Som ger hopp om operans framtid.
På Kungliga Operans Rotundan har scenograf Rikke Juellund byggt upp en liten intim hälsning till en klassisk operascen, med tittskåpsperspektiv som på Drottningholm och överraskningar bakom svängdörrar. Men istället för gammaldags vind- och vågmaskiner agerar ensemblen med förtjusande spelglädje och fantasifull kostym och mask i dessa roller.
Berättelsen har starka drag av ”Alice i Underlandet”. Flickan Klara har gått vilse i skogen där hon möter vind, vatten, stenar och träd, som alla vill vara någon annan än de är och byter roller och identiteter med varandra. Hon träffar även på ett enormt ägg som inte vill förändras alls. Inte bli stor, aldrig kläckas och bli fågel. Samtliga figurer är alltså på något vis vilse i existensen, eller utmanas av att hitta sig själva. Förutom den komiska nihilisten Ingen, som absolut inte vill vara någon alls och sjungs av en bestämd Ulrika Skarby — anonymiserad under en grå kostymkloss.
I blå, Alice-mässig klänning gör Tessan-Maria Lehmussaari rollen som Klara med en – ja – tydlig klarhet. Hon hanterar fint såväl den fysiska oron som den särskilt viktiga artikuleringen av texten för den unga, operaovana målgruppen (från 6 år).
Vi får även en blinkning till Spegellandet när hela ensemblen plötsligt har likadana klänningar som Klara och härmar hennes rörelser koreografiskt så att gränsen mellan dröm och verklighet ytterligare suddas ut.
Karolina Blixt är supercharmig i rollen som ett slags följeslagare, och har så att säga kvar vinden sin lockiga, ljusgrå peruk, medan hon förvandlar sig till både sten och vatten med mönstrade tyger och illustrerande röst- och kroppsspråk.
Librettot av Magnus Florin är lika finurligt rimmande som Tarrodis klangrika musik för stråkar, harpa och slagverk är både kreativ och tillgänglig. Den halvtimmeskorta föreställningen i rapp och rolig regi av Unga Operans konstnärliga ledare Ellen Lamm blir så en exemplarisk, lekfull introduktion till operakonstens fantasifulla värld för kommande generationer publik.
Låt oss nu bara hoppas att operahuset står kvar, och att denna institution slipper fortsätta att slåss för att hävda sin identitet och sin viktiga roll i kulturlivet i den vilsna kulturpolitiska snårskogen, så att lågstadieknattarna som satt som små fascinerade ljus på skolpremiären har något att komma tillbaka till i framtiden.
Den något äldre publiken som härmed får mersmak av unga sopranen Tessan-Maria Lehmussaari behöver dock inte vänta längre än till i höst för att få se henne i en stor roll, då hon ska sjunga Elsalill i Folkoperans uppsättning av Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes penningar”.
