Många lösa trådar i viktig samisk historia

Elin Anna Labbas ”Herrarna satte oss hit” funkar inte som teater i Uppsala

Cecilia Djurberg

helskärm

”Muitit är ordet för att minnas och att berätta är muitalit” skriver Elin Anna Labba så fint i sin Augustprisade fackbok ”Herrarna satte oss hit”. Att viljan är stark att fortsätta sprida samers för många länge okända historier är begripligt. Annars finns inte mycket som pekar på att just denna informativa sakprosa om svenska statens tvångsförflyttningar av samer i början av 1900-talet enkelt låter sig överföras till scenkonst. 

När Uppsala stadsteater i samarbete med Giron Sámi Teáhter nu ändå gör ett försök att iscensätta ”Herrarna satte oss hit” tycks det viktiga ämnet ha varit en lika stark drivkraft som bromskloss för den sceniska överföringen. 

Dramatikern Stina Oscarson har, försiktigt och till synes med stor respekt för det dokumentära materialet, copypastat och arrangerat texter ur fackboken till ett slags partitur snarare än teatermanus. Hon har inte skrivit dialog, men däremot tillfogat en ram, där en berättare uppges ha fått ett uppdrag av riksdagen att väva en bonad om samernas historia. Mycket passande, då Labba själv liknar sin berättelse vid en väv (med luckor) och jämför samernas historia med ett avhugget skoband. Men den tråden tappar regissören Malin Stenberg snabbt, när varken scenerier eller text återknyter till något vävprojekt förrän, pliktskyldigast, mot slutet av föreställningen. 

I scenografins rigg hänger visserligen linor och tampar tillsammans med orange tygstycken — som symboliska rester av en samisk boplats – men det ursäktar inte att den dramaturgiska ramen slarvas bort så här.

På scenen har Lene Cecilia Sparrok, Paul Ol Jona Utsi, Vincent Grahl och Anna-Lena Efverman det otacksamma uppdraget att försöka leverera denna informationstunga textmassa, växelvis på samiska och svenska, utan att få regissörens hjälp att hitta in i en fungerande röstgestaltning. Trots projicerade foton och inspelad, stämningsfull jojk blir allt väldigt jämntjockt. Till och med för mig som har läst både boken och manuset i förväg är det svårt att hänga med i alla turer och ta till mig all fakta.

Koreografen Dorte Olesens effektfulla rörelseinslag blir därför tacksamma poetiska avbrott från den ofta monotont lästa texten, men det övergripande intrycket är tyvärr att dessa viktiga och starka historier vore värda en så mycket bättre scenframställning än denna.

För annars räcker det ju att läsa Labbas utmärkta bok om dessa familjer som tvångsförflyttades av geopolitiska skäl 1919–1932. I den skriver hon även att Sverige inte upphörde med detta förrän på 1950-talet, men eftersom teater är en konstform i nuet kunde denna föreläsningsivriga uppsättning ha kunnat kosta på sig att knyta an till hur Sverige fortfarande kör över samers intressen. På senare tid är ju maktens ursäkter för att exploatera den natur som är samers liv och historia främst ekonomiska. Men i stället för att öppna den politiska dörr som handlar om hur samer tvingas flytta på sig vid gruvbrytning eller utbyggnad av vind- och vattenkraft, avslutas denna föreställning lite märkligt med ett videoklipp där vi får se moderna samer festa, åka skoter och dansa macarena …