När Wagner låter rätt
Claes Wahlin hör Marinskijteaterns orkester på Östersjöfestivalen
Publicerad 2017-08-29
När Peter Sellars uppsättning av Wagners Tristan och Isolde för några år sedan gästade Östersjöfestivalen, så var den en aningen sceniskt reducerad. Bill Violas videoprojektioner fanns med och solisterna rörde sig runt i hela Berwaldhallen. Nu var den lösningen inte väsensskild från hur det såg ut när jag såg uppsättningen i Paris några år tidigare.
Årets Östersjöfestival har också Wagner på programmet. Valery Gergiev och Marinskijteaterns orkester framförde tredje akten ur Parsifal samt hela Rhenguldet, båda konsertant. Parsifal – Wagners mystiskt-kristna frälsningshistoria – fungerar tack vare att den vackra, väl sammanflätade musiken håller uppmärksamheten. Inte minst då orkestern spelade ljuvligt; linjerna som slogs över akten, de klangtäta stråksektionerna och det säkra blecket. Därtill Kungliga Operakörens mäktiga klang och klara konturer. Solisterna, ja, två av de tre, var också njutbara. Jurij Vorobievs
Gurnemanz, en sammetslen bas med en frasering som gav rollen all den tragiska smärta den ska ha. Jevgenij Nikitins Amfortas visade också god styrka och inlevelse. En besvikelse var tyvärr Parsifal själv. Dmitrij Voropaevs tenor var klen, aningen för hög och ganska vass. Wagnertenorer är förvisso en bristvara, men man kunde tro att Marinskij hade några bättre på lager.
I Rhenguldet, förspelet till Nibelungens ring, så träter gudar med dvärgar och jättar om guldet. Makten eller kärleken, det är vad som driver handlingen i Wagners tetralogi framåt med avstamp av hur Alberich rövar Rhendöttrarnas ring. Ett konsertant framförande kräver att solisterna känner sina roller, de kan inte stå rakt upp och ner och sjunga från noterna, vilket de i princip gjorde i Parsifal.
I Rhenguldet visste Marinskijteaterns räcka solister vad de sjöng. Texten agerades ut och med ett förnämligt orkesterspel glömde man raskt att det varken fanns regi eller scenografi. Här firade Andrej Popovs Mime triumfer. Han har inte mycket att göra, men satte avtryck. Det gjorde även övriga, som Rhendöttrarna (Zjanna Dombrovskaja, Julija Matotjina, Jekaterina Sergejeva), de båda jättarna Fasolt och Fafner (Michail Petrenko respektive Jurij Vorobiev), Loge (Vasily Gorshkov) liksom Fricka (Anna Kiknadze) och Freja (Oksana Sjilova).
Så ska Wagner låta, och det är varken helt enkelt eller inträffar särskilt ofta.
