Rexed är makalös som narcissisten Madame

Marie NDiayes klassfärgade drama ”Hilda” känns fysiskt i kroppen på Göteborgs stadsteaters lilla scen

helskärm

Valet att spela ”Hilda” av Marie NDiaye på Göteborgs stadsteaters lilla scen är så snyggt. Det krypande, instängda i den franska författarens debutpjäs från 1999 reflekteras av det trånga, kala rummet och de ogästvänliga träbänkarna. På dem tvingas man fysiskt ta in dramats obehag, med allt mer domnande ben.

Makalösa Eva Rexed gör den bärande rollen som Madame Lemarchand, en hemmafru med nätta kurvor och god smak som etiketterar sig som vänster. En gång revolutionär, faktiskt! Detta tycker hon ger henne grönt ljus för att vara ett litet as med små guldlänkar under jeansskjortan. Jesper Söderblom spelar den stillsamme hantverkaren Franck, vars hustru Hilda Madame gör anspråk på. På Hildas potential som barnflicka och hushållerska i den lemarchandska villan.  

Samspelet mellan Franck och Madame är milt sagt laddat. Den inledande scenen är ett utmärkt exempel på hur en härsklysten narcissist kan gå till väga för att utnyttja en normalt disponerad människa med garden nere. 

Franck överrumplas av Madames fräckhet och fullständiga brist på respekt för hans artiga skepsis. Han ter sig närmast road över hur närgånget hon har studerat hans Hilda. Samtidigt värjer han sig mot en hetsig intimitet som smyger sig på och som handlar om hans fru. För trots att hon aldrig står på scen så är Hilda alltings mitt. Hennes namn upprepas och blir ett eget textelement i Madames perversa vision av ett liv, där tjänaren är ett objekt bland andra. Här blåser NDiaye en lingvistisk bubbla som känns väldigt fransk och till viss del går förlorad i översättningen. Kanske kan det kopplas till att svenska sociala hierarkier är mindre uttalade.

Mme Lemarchand är en tillspetsad, fascinerande karaktär. Hon står i direkt kontakt med sina mörka känslor och bejakar sina instinkter passionerat. Sadism och aggressivitet styr hennes liv och hon lanserar bisarra idéer om att forma om allt i sin närhet, för skönhetens skull. Madame har en pervers fixering vid skönhet och kropp och fingrar så klart på Hildas syster Corinne, spelad av Isabelle Grill. Hon dyker upp i slutet av pjäsen och skapar ny dynamik.

Det klassfärgade mellanmänskliga dramat, som kan påminna om Strindbergs ”Fröken Julie” eller Mishimas ”Markisinnan de Sade”, är den stora behållningen med ”Hilda”. Samtidigt kan Madame Lemarchand sägas symbolisera den överordnade delen av ett skuggsamhälle där människor försätts i slavliknande situationer. Därmed inte sagt att det lätt kan direktöversättas till svenska förhållanden eller ens till dagens Frankrike, 25 år efter Marie NDiayes teaterdebut med ”Hilda”.