Irrig dans med Dante i valfrihetens helvete

Gunilla Heilborn bjuder upp till filosofisk eftertanke med ett fniss i samtidens spegel

Cecilia Djurberg

helskärm

Med nutida mått mätt kan en resa till Florens för att gå i Dante Alighieris fotspår förefalla minst lika snårig som Dantes egen nedstigning i helvetet. I alla fall om man fastnar som en åsna mellan två hötappar och inte lyckas välja den rätta vägen bland alla turistfällor och restauranger som försöker slå mynt av den berömde italienske författarens namn.

Koreografen och regissören Gunilla Heilborn har tidigare tagit avstamp i fysiska resor för att skapa sin sin konst. I nya föreställningen, kallad just ”Dante”, blir resultatet av hennes research en minst sagt allegorisk irrfärd bland vitt skilda referenser i lager på lager.

Man kan inte jämföra äpplen och päron, brukar det heta, men det hindrar inte Heilborn (som så många andra) från att ta sig friheten att göra just det. Dessutom tjoffar hon ihop detta talesätt med såväl Dante som bilden av den obeslutsamma åsnan, som här kroknar av svält eftersom den inte lyckas välja om den ska äta äpplet eller päronet.

Scenen är inledningsvis dränkt i gult ljus, som ger ett smutsigt skimmer likt en medeltida målning och smetar ut färgerna som i en underjordisk motorvägstunnel.
 

Här spankulerar två norska ”poeter” runt, som absolut tycks inspirerade av Dante och Vergilius. Ludvig Daae bär dessutom initialt en särdeles Dante-mässig särk, medan Ida Wigdel har en grå långhårsperuk som snarare verkar återbrukad från Heilborns förra föreställning ”Merkurius”.

Men ingen på scenen vill säga vad de heter, för i enlighet med medeltida ideal ska man inte hålla på och skryta med sitt namn och ha sig, menar de. Och betonar att det faktiskt finns de som vill att medeltiden aldrig ska ta slut.

Den tredje personen som (med ännu ett pling i citatbingot) går vid deras sida är den lakoniskt fulländade Heilborn-veteranen Kristiina Viiala. Även hon antar rollen som ciceron i grå dräkt och med yllesockor i pumpsen.

Kim Hiorthøy har satt en välbekant heilbornsk ton på det hela. En blandning av gatubrus med elektronisk moll som matchar just dessa poeters ”sublima diktkonst i svängig allegorisk stil”.

Genom rök och intertextuella dimridåer bjuder Heilborn och hennes lojt dansande, småpratande och sjungande trio upp till en associativt filosofisk dans, som låter publiken få läsa in hur mycket den vill och förmår. Provocerande för alla villrådiga förstås, att här finns flera tolkningar att välja mellan. Vilket å andra sidan stärker bilden av valfrihetens helvete. Men jag gillar hur Heilborn tacklar det, liksom med ett eftertänksamt, påläst fniss i samtidens spegel.