Släktband berättar om massaker på palestinier
Starkt när Chrystèle Khodr knyter ihop röster om kriget i 1970-talets Libanon med katastrofen i Gaza
Uppdaterad 2024-02-24 | Publicerad 2024-02-22
Franskan har samma ord för berättelse och historia, säger den libanesiska skådespelaren Chrystèle Khodr, på arabiska. I sin föreställning ”Kassettbanden”, som hon skapat i samarbete med svenska Riksteatern och belgiska Théâtre National Wallonie-Bruxelles, ställer hon den akuta frågan om när berättelserna om krig en gång för alla ska kunna förpassas till historien.
Hon började arbeta med föreställningen innan 7 oktober, och tanken var att den skulle handla om hennes familjs minnen av ett krig längre tillbaka i tiden. Utgångspunkten är gamla kassettband som hennes farbror skickat som ljudbrev till sina bröder på 1970-talet, efter sin flykt till Sverige. Men nu blir den pågående katastrofen i Gaza en självklar dubbelexponering mot inbördeskriget i Libanon i föreställningen. Historien upprepar sig.
Chrystèle Khodr är ensam på den mörka scenen. Utöver textmaskinen som översätter till svenska finns där bara en liten pall och en bandspelare, av den typen vi kallade för bergsprängare när jag var barn. Ovanpå den hänger en härva av utdraget kassettbandstrassel.
Hon säger att hon aldrig träffade sin farbror, men på banden får vi höra honom berätta om sin första tid i Sverige. Där pratar han även om sitt möte med den svenska sjuksköterskan Eva Ståhl (nu Eva Hammad). Hon arbetade i det palestinska flyktinglägret Tel al Zataar i Beirut när den fruktansvärda massakern inleddes 1976. Hennes röst finns också inspelad och dåtid möter nutid på ett skoningslöst vis när vi hör Eva berätta om de grymma attackerna i Beirut. Om hur hon själv skadades svårt och först förlorade sin man, sedan också sitt ofödda barn.
Samtidigt som Chrystèle Khodr drar ut trådar ur bandsalladen och knyter upp dem kors och tvärs över scenen, i en elegant illustration av hur världen hänger ihop via människors historier, pratar hon intressant om hur våra hjärnor lagrar minnen och knyter ihop ljud med känslor.
Här behövs inte de fruktansvärda nyhetsbilderna på alla dödade barn vi dagligen möts av i våra digitala flöden — de här rösterna om kriget är starka nog ändå och budskapet glasklart.
När Eva Ståhl får hjälp av journalisten Anders Hasselbohm att ta sig hem till Sverige vädjar vännerna som blir kvar i lägret om att hon måste berätta om den fruktansvärda massaker som pågår, för då måste omvärlden äntligen tro på vad som händer. Eva höll sitt löfte och fortsatte att berätta, och i en inspelning får vi höra henne adressera de svenska myndigheterna och kräva att alla måste göra vad som står i deras makt för att stoppa kriget.
Det plågsamma är att ingen idag kan påstå att de inte vet vad som sker i Gaza. Det handlar inte om att tro på vittnesmålen, utan om att de som faktiskt kan göra något för att stoppa massakern helt enkelt skiter i att göra precis allt som står i deras makt. Att fördöma med ord räcker inte — det krävs handling. Med ”Kassettbanden” gör Chrystèle Khodr en stark och viktig insats inom scenkonstens ramar när hon fortsätter att påminna om krigets fasor och om att ärren aldrig försvinner.
