Ingmar Bergmans Döden får clownnäsa

Teaterhantverket sitter som en smäck hos 123 Schtunk

Barbro Westling

helskärm

Regntunga moln gör att det blir Arena Varberg i stället för Nöjesparken. Trist för en sommarteater men också snart glömt när Lasse Beischer, Bortas Josefine Andersson och Dick Karlsson i clownmask flinkt vänder tillbaka till medeltid, digerdöd och häxbränning. Borgen är målad plywood och munkkåporna lånade från Göteborgs Stadsteater, men i spelet sprätter det av leklust och infall.

Gruppen 123 Schtunk har denna gång hämtat sin klassiker-inspiration från Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”. Filmen med Bergmans kanske mest ikoniska och parodierade rollfigur – Döden (spelad av Bengt Ekerot) rymmer även gycklare, jungfrur, riddare och demoner. Som upplagt för dekonstruktion och slakt! Dock kan man glatt konstatera att efter 18 års troget arbete vid commedia dell’artes läst gör 123 Schtunk det hela till något mer vimlande och decentrerat. Gruppens scenhantverk är en konst i sig och sitter som en smäck på den fullsatta salongen.

Snart befinner sig Inger från Falkenberg uppe på scenen för att spela häxa. Det flammande bålet får vi föreställa oss, men Inger får inte lämna scenen förrän hon spelat övertygande död. Ivrigt växlar föreställningen mellan scen och publik, spel och anti-spel och däremellan små trudelutter.

Det är roligt med skådespeleri. Bortas Josefine Andersson försvarar sina väldigt spetsiga uttal av ssssccchhack (det är ju en 50-talsfilm) och Beischer härmar vällustigt Max von Sydows märkvärdiga uttal av Riddarens repliker – genom krampaktigt stängd mun.

Publiken är med på noterna, till och med på melodin till salig Sigge Fürsts ”Frukostklubben”. Lasse Beischer påpekar att det beror på publikens höga ålder och passar på att beklaga de stackars barnen som sitter i bänkarna: ”Det här är väl ingenting för er?”

Det blir roligt för att det sägs rätt ut. Att skådespelarna spelar ärligt och dubbelt samtidigt. Det dramatiska lidandet har en kväll som denna inte en chans. Självmedvetenheten om allt fysiskt, tonfall och allt runtomkring spelar ständiga spratt.

Visst är det att ligga i den säkra mittfåran att driva med självhögtidliga Drama och Teater. Särskilt forna tiders sätt att förställa sig på en scen är tacksamt att häckla och ger garanterat skratt. 123 Schtunk lyckas med detta, men visar också ett engagemang för scenens stora frihet och outtömliga register.