ÅSIKT

”Vi firar med tårta när kvinnor blir fria”

Kvinnojourernas eldsjälar gör skillnad

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
1 av 4 | Foto: Pernilla Ericson
Gosedjur som donerats till kvinnojouren.

Kvinnan hade flytt huset, och bara fått med sig några småsaker. Socialtjänsten hade ordnat så att den våldsamma mannen under ordnade former skulle komma och lämna kvinnans tillhörigheter i en väska. Kvinnan var lättad över att få tillbaka åtminstone en del av sina saker. Socialtjänsten tog emot väskan, och lämnade direkt över den till kvinnojouren. Elisabeth Uddén, ordförande för Botkyrka kvinnojour, var med. Och hon fick onda aningar. Inte på grund av något förfinat sjätte sinne, utan av erfarenhet.

Så Elisabeth sa: “Öppna väskan. Fotografera allt, nu direkt.” Kvinnan öppnade väskan. Och innehållet var sönderklippt, strimlat. Ytterligare en signal: du är inte fri.
– Det finns en illvilja hos en del av de här männen, som aldrig upphör att förvåna oss. Vad de kan hitta på. Men å andra sidan, då serverar de också den drabbade kvinnan bevis, säger Elisabeth Uddén, som varit ordförande i snart sju år. Hon har sett det mesta.

Men vi är ofta med när kvinnorna ska hämta sina tillhörigheter. Då kommer vi tanter, och det är få som vågar ge sig på oss.

Vi sitter i ett ljust och ombonat kök på Botkyrka kvinnojour, det doftar nybryggt kaffe. En hylla bakom mig är fullproppad med barnböcker, donationer från hjälpsamma privatpersoner. På andra hyllor finns hygienartiklar, blöjor, nytvättade kuddar och filtar, en hel armé av gosedjur i olika färger. Påminnelsen om att när kvinnor väl lämnar sina hem, så kan det gå mycket snabbt. Många får med sig ytterst lite.
– Men vi är ofta med när kvinnorna ska hämta sina tillhörigheter. Då kommer vi tanter, och det är få som vågar ge sig på oss, säger Elisabeth Uddén och ler.

”Det handlar om att lyssna på kvinnorna”

Viljan att hjälpa kom med ett socialpolitiskt engagemang. I två omgångar har hon varit socialpolitiker, och hon sitter med i ett utskott i socialnämnden och ser hela bilden när barn omhändertas.
– Jag har jobbat mycket med bostadspolitik, och det finns en väldig koppling mellan bostadsbrist och utsatthet. Det påverkar även vår verksamhet. För att kunna hjälpa fler behöver vi fler bostäder att tillgå. Det är för mycket temporära lösningar just nu. Kriserna blir ju fördjupade när man inte kommer vidare.
Med händerna runt kaffemuggen målar hon upp bilden av kvinnojouren som den hjälpande hand som täcker upp i det myndigheterna inte klarar. Som lyssnar, ger råd och stöd. Sitter med i myndighetskontakter. Bistår med ett nytt boende, ibland akut. Informerar om grundläggande rättigheter.
– Det handlar om att lyssna på vad kvinnorna har att berätta och vad deras behov är. Och vi tror alltid på kvinnorna, vi rotar inte i deras situation, det får myndigheterna göra.
I rummet intill sitter koordinatorn Anne Saarinen, hon bistår oss med underlag. Antalet kontakter, kvinnor som söker hjälp varje månad, varierar kraftigt.
– Vi är ofta med och vittnar, och vi blir så glada varje gång man fäster särskild vikt vid barnen. Och det tycker jag vi ser allt oftare. För barnen är ju också brottsoffer, våldet finns ständigt med som en underliggande stämning i ett hem när sådant pågår. Barnen är så lojala, de talar sällan om för sin omvärld hur det är hemma, om det inte är alldeles förskräckligt.

Vi har varit i bostäder där hela trapphus bevakas av någon som ska hålla hedern, som ringer: “Jag såg din dotter göra det”, “Jag såg din son göra det”, som skriver hora på ytterdörren.

Våld och förtryck i Sverige kommer i olika former, även om kärnan är densamma. Elisabeth Uddén pratar om den stora hemligheten. När det som sker i villan absolut inte får märkas utåt. I alla samhällsskikt finns våldet med. Jouren har kontakt med kvinnor från välbärgade familjer, så väl som från familjer med små ekonomiska medel.
– Att ha en position i samhället kan vara en annan form av inlåsning, hotet och våldet stör ju den sociala bilden av familjen, och att berätta om det kan innebära så djupa fall socialt. Många väntar länge med att söka hjälp.
Förtrycket inom en hederskultur tar sig andra uttryck, och kräver andra insatser för att komma åt. Elisabeth Uddén beskriver hela nätverk som ska se till att kvinnan värnar om familjens heder.
– Det är fler som utövar förtrycket. Bröderna har sin uppgift, systrarna har sin, det är riktiga stålkvinnor som bryter sig ut! Men det finns också flera offer i den processen, alla de som har beordrats att kontrollera henne. Det är väldigt komplext. Vi vill in i varenda vrå för att tala om mänskliga rättigheter, om svensk lagstiftning. Man kan inte ha egna lagar för hur familjen ska leva!

Hon lutar sig fram, knackar med knogen mot bordsytan för att understryka allvaret.
– Vi har varit i bostäder där hela trapphus bevakas av någon som ska hålla hedern, som ringer: “Jag såg din dotter göra det”, “Jag såg din son göra det”, som skriver hora på ytterdörren. Det är verkligen tufft. Vi måste ha modet att tala om att detta bryter mot lagen. Den här förtryckande kulturen är ofta ihopsnickrad efter eget huvud, och då behövs alla normbrytande samtal. I alla kontakter med myndigheter borde man prata ärligt om de här frågorna. Och våga reagera när man märker att varningstecken finns.

”Vi vill inte bli upphandlade”

Kvinnojourerna gör skillnad där med. I projektet “Lås upp” reste man i fem års tid runt och föreläste om normer på skolor, om allt från handikapp, till hbtq-frågor, till hedersproblematik, och försåg pedagoger med redskap. Det gav ringar på vattnet. Frågorna plockades upp av Mångkulturellt centrum, och ingår numera i högskoleutbildningen.
Kvinnojourernas stora styrka? Erfarenheten. Nyligen firade Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige 35 år. Ett nätverk av eldsjälar, av volontärer som rycker in. “Civilsamhällets styrka”, som Elisabeth Uddén säger. Men det är inte utan orosmoln.
Systemet för statsbidrag till ideella organisationer inom brottsofferområdet ska nu göras om, vilket Roks ordförande Jenny Westerstrand uttryckt stor oro över, i en intervju med DN. Verksamheten med skyddade boenden kan komma att konkurrensutsättas på en marknad. Där finns en viktig gräns, menar Elisabeth Uddén. Civilsamhället ska ta vara på viljan att bidra, precis som i idrottsrörelsen.
– Det måste finnas rätt kompetens för att möta de här kvinnorna. Vi ser ju att när man gör firma av det, så överdriver man om allt man kan erbjuda. De gör inte så stora inbrytningar ännu, men om det blir business och man kan anställa och göra stora pengar, då säljer man plötsligt en tjänst till en leverantör, säger Elisabeth och fortsätter:
– Vi vill ju inte bli upphandlade, kvinnorna som kommer hit jobbar så mycket som de kan och vill. Skulle man ersätta alla timmar som vi lägger ner, det skulle ju kosta fem miljoner om året.

”Kvinnor som rest sig ur förtryck”

Den 18:e september presenterades höstbudgeten, som på många håll fått skarp kritik för att svika kvinnorna, till exempel för bristen på riktade satsningar till polisen för att minska kvinnofrids- och sexualbrott. Fördelningspolitiken gör att ojämlikheten och ojämställdheten ökar.

Men där finns också ljusglimtar. 55 miljoner kronor om året avsätts till kampen mot hedersförtryck. Ytterligare 100 miljoner kronor om året till kvinnojourerna, fram till 2022. En grundfinansiering som Centerpartiet drivit igenom. Elisabeth Uddén ler när det kommer på tal.
– Det är stora resurser som vi kan göra mycket med.

Många kopplar ihop kvinnojourernas arbete med stora fasor. Med våld, skräck och flykt. De får se de värsta sidorna av ett samhälle. Hon har fått många bekymrade frågor när hon berättar om sitt engagemang. Men Elisabeth Uddén påminner om att de på kvinnojourerna också ser raka motsatsen.
– Vi har så många solskenshistorier. Kvinnor som rest sig ur förtryck, fått vårdnaden, en ny självständighet. Som blivit fria. Då firar vi med tårta!

avPernilla Ericson