Hur mycket får en älg kosta? Eller en bäver?
Det är trångsyntheten som gör mig förbannad
De senaste veckorna har jag förbryllats över några siffror. Älgarna kostar drygt sju miljarder, enligt den statliga Skogsstyrelsen. När skogsbolagen får räkna blir det ännu högre siffror. Nu vill man utöka jakttiden. Viltsvinen kostar årligen två miljarder kronor, berättade LRF upprört på en pressträff.
När LRF räknar samman alla kostnader landar man på hisnande 18 miljarder om året. Och då är trafikskadorna inte med.
Det jag inte begriper är hur man kan bestämma vad vilda djur kostar. Vad jämför man med? Ett landskap helt befriat från älgar eller vilda grisar. Och vilka andra djur borde försvinna för att skogsbolag och bönder ska slippa ”kostnader”.
Två älgar äter mer än en älg gör, som en chef på ett skogsbolaget Stora Enso uttryckte det i Svensk jakt. Och är det bara en älg kvar finns det snart ingen alls. Det är så naturen fungerar.
Att hjortar och gäss ligger illa till förstår jag. Kanske också tranor och bävrar. Men hur skulle det gå för rådjur och harar eller för de stora skogshösen. Tjäderns spelplatser är ju ett återkommande hinder för bolagens avverkningsplaner.
Utan tjäderspel skulle man slippa den kostnaden.
Till sist är väl bara blåmesar och skogsmöss tillräckligt kostnadseffektiva.
Jag ser framför mig en monokulturell mardröm, utan spår av fungerande ekosystem. Inga lavar och inga ömtåliga orkidéer. Knappast några blåbär eller lingon heller. De trivs dåligt i mörka täta granskogar.
Här skulle texten kunna handla om hur vår antropocentriska tid är upptagen av människans behov. Det kommer den inte att göra.
Jag har ingenting emot att vi sätter människan i centrum. I själva verket kan jag inte riktigt förstå hur vi skulle kunna göra på något annat sätt.
Det som gör mig förbannad är en syn på människans behov som är så futtig att den ryms i skogsbolagens årsrapporter eller i lantbrukets lönsamhet.
Det handlar inte bara om friluftsliv och jakt. Sådant kan till nöds ges ett ekonomiskt värde. Det handlar om vilka vi är, hur vi förstår vår värld.
Vad skulle det kosta oss som människor att låta nästa generation växa upp utan chans att se en älg någon annanstans än på Skansen? Vad skulle det kosta att veta att skogen vore alldeles tom på liv?
Går det att sätta en siffra på värdet av ett tranpar på en enslig myr i juni? Eller på gässens sträck i höstvinden? Hur ska vi värdera en bäver som skapar sitt glittrande V där hon plöjer fram genom skogstjärnen. Eller den mäktiga känslan när en tjäder flyger upp några få meter ifrån dig?
Jag vet inte, och jag vill egentligen inte ha någon siffra. Jag tror att allt det där är ovärderligt, och att vi kommer att förstå det först den dag allt är borta.
Och under tiden lär LRF, skogsbolagen och andra presentera nya siffror som berättar vad det vilda ”kostar” oss.