Skivrecensioner

Taylor Swift låter bättre än på länge

Nya albumet ”Lover”: något av det poppigaste hon gjort

avNatasha Azarmi

Foto: Pressbild
På ”Lover” låter Taylor Swift lika fri som hon ser ut på den här bilden.

ALBUM Det låter kanske motsägelsefullt men på sitt sjunde album skapar Taylor Swift uppfriskande utveckling genom att återvända till sina gamla nykära rötter.


Taylor Swift
Lover
Universal


POP ”The old Taylor can’t come to the phone/Cause she’s dead”, sjöng Taylor Swift på singeln ”Look what you made me do” för två år sedan.

Då kunde hon inte ha haft mer rätt.

När Swift slog igenom för ett drygt decennium sedan var musiken som klottret i skolböckerna. Låtarna om sprudlande kärlek skickades fram och tillbaka på chattprogrammet MSN Messenger mellan mig och mina vänner.

Men med åren blev Swift en fullblodig popstjärna som gjorde hämnd och svartsjuka till sitt främsta kännetecken.

2017 års ”Reputation” hade ett r’n’b-influerat mörker över sig och handlade ofta om hur 29-åringen ville krossa sina kända fiender.

Hon var ljusår från countryartisten med dagboksanteckningar och akustisk gitarr i hand.

Men redan i andra låten på ”Lover” blir jag extatisk. ”Cruel summer”, skriven tillsammans med Annie Clark (mer känd som St Vincent), är fjäderlätt pop. Här får Swift till en av sina snyggaste refränger när hon sjunger om att råka bli kär när livet är som svårast.

Kärlekslåtarna är många och de är riktigt bra.

”London boy” handlar om pojkvännen Joe Alwyn. I låten promenerar de i Camden och åker till stadsdelen Highgate för att träffa hans vänner.

Och i titelspåret är hon så nyförälskad att hon bara vill omge sig med en enda person i hela världen.

Men här finns också en annan typ av kärlek. I ”Soon you’ll get better” sjunger Swift tillsammans med tonårsidolerna Dixie Chicks om sin mammas cancer. Det är en gitarrballad som stundvis gör ont att lyssna på: ”I hate to make this all about me but who am I supposed to talk to/What am I supposed to do If there’s no you”.

R’n’b-influenserna är helt borta och musiken är något av det poppigaste Taylor Swift har gjort, ungefär som succéalbumet ”1989” men mindre välpolerat. Hon leker ofta med sin röst och sjunger hela ”Paper rings” i ett sprudlande lyckorus.

”Lover” har dock ett par svagheter.

Den första är de stora singlarna. ”Me” är så krystad och larvig att det kryper i skinnet.

Dessutom påminner vissa låtar för mycket om andra artister.

”The man” är ett feministisk anthem om hur media hade porträtterat Swift om hon vore en man: ”I’d be just like Leo in Saint-Tropez” sjunger hon och syftar på Leonardo DiCaprios eviga ungkarlsliv.

Men musikaliskt är låten mer eller mindre en stöld från systertrion Haim.

Och bara titeln ”Miss americana and the heartbreak prince” låter som en typisk Lana Del Rey-låt.

Det är dock förlåtet när Taylor Swift vrider in och ut på hjärtat i avslutande ”Daylight”, en låt om att äntligen ha hittat sin stora kärlek.

Den gamla Taylor har återuppstått och hon låter bättre än på länge.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Pop