Vampire Weekend kan aldrig lämna New York
Publicerad 2024-04-05
ALBUM Vampire Weekend är tillbaka med en New York-nostalgisk irrfärd från vemod till hopp. Det femte kapitlet i bandets enastående bibliotek av pop är bara fortsättningen på en vacker vänskap.
Vampire Weekend
Only god was above us
Columbia/Sony
POP Vampire Weekend slog igenom med smått karikerad tydlighet i slutet av 00-talet. Till Paul Simons melodier sjöng de om skiljetecken till en estetik med ena foten i Tom Cruise-filmen ”Föräldrafritt” och den andra i ”Döda poeters sällskap”.
Skeptiker hade synpunkter på kvartettens stereotypa överklassperspektiv – trots att både sångaren och låtskrivaren Ezra Koenig och numera avhoppade låtskrivaren Rostam Batmanglij hade arbetarklassbakgrund.
Sedan Grammy-vinnande albumet ”Modern vampires of the city” 2013 är Vampire Weekend i praktiken Ezra Koenigs samarbete med stjärnproducenten Ariel Rechtshaid. Bandets två övriga medlemmar, trummisen Chris Tomson och basisten Chris Baio, medverkade inte ens på föregångaren ”Father of the bride”, ett fantastiskt och ambitiöst dubbelalbum som flörtade med Grateful Dead och Phish.
Inför nya skivan har emellertid någonting förändrats. Där föregångaren marknadsfördes som soloprojekt har bandet den här gången oftare synts i samlad skara. På nya albumet återförenas de också i studion.
Under de fem år som gått sedan ”Father of the bride” har frontfiguren tillbringat tid i Tokyo och London. Medan hans fru, skådespelaren Rashida Jones, jobbade 14-timmarsdagar skjutsade han deras son till skolan, tog långa promenader och lät låtarna komma utan press.
”Only god was above us” är en nostalgisk irrfärd från vemod till hopp där Koenig luftar sin oro över samtiden. I ”Classical” noterar han hur det grymma normaliseras och blir ”klassiskt” med tiden – allt till en oemotståndligt medryckande melodi.
”Capricorn” avhandlar medelåldern med hjälp av astrologi, men också känslan av att aldrig riktigt vara i takt med tiden. Koenig, som fyller 40 år på måndag, är precis som jag småbarnspappa och tidig 80-talist, och det blir uppenbarligen allt svårare att se tillvaron som en klackspark i seglarskor.
På femte albumet unnar han sig även att se tillbaka på sin egen historia. Skivan är på många sätt en liten tripp genom bandets diskografi. Distade gitarrer, bullriga trummor och bråkiga ljud sticker ut, men de störande elementen ramas in med patenterad elegans. En bedårande stråkpiruett, ett frijazzigt saxofonsolo eller en amatörmässig pianotrudelutt lurar alltid runt hörnet.
Trots att Koenig & Co numera bor i Los Angeles ekar albumet rakt igenom av halvt glömda barndomsminnen och tankar om den forna hemstaden New Yorks 1900-tal. Stämningen accentueras med fotografen Steven Siegels bilder av pensionerade tunnelbanevagnar och gamla baseballplaner. Koenig namndroppar en rad av stadens forna invånare, inklusive de ryska journalisterna Henry och Ludmila Nikitina Shapiro samt en nedlagd slipsbutik.
Ja, Vampire Weekends musik kräver sin kontext – kanske borde den komma med någon form av manual.
Vänligen besök Wikipedia för att fräscha upp minnet kring den på 80-talet så inflytelserika Soho-galleristen Mary Boone.
Har du läst ”Prep-school gangsters”, artikeln i New York Magazine om de privilegierade studenterna som ägnade sig åt droghandel på 90-talet?
Och vad har vi egentligen på den där vattentunneln som löper mellan Yonkers och New York City och beräknas vara klar 2032?
Själv blundar jag ibland bara för att se körsbärsträden i Green Point. För trots allt är det också väldigt bra pop.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik