Glasklart blixtrande klassiker

Håkan Steen

Pixies bjuder på något klart värdigare än minnenas afton

Det kan givetvis aldrig bli riktigt som förr. Men drygt tjugo år senare är Pixies ett lika säreget band som då, och låtarna alltjämt fantastiska.

Det känns som att de allra flesta på Münchenbryggeriet är som jag, folk som var tonåringar under det sena 80-talet när Pixies gjorde sina mest klassiska plattor.

Och den speciella energi som fans kring Boston-­bandet då, när ”Surfer Rosa” var lika ny som den lät och fyra unga antistjärnor exploderade för en publik som dyrkade dem, är givetvis omöjlig att återskapa.

Men det här blir ändå ­något betydligt värdigare än en minnenas afton för glasögonmän i rutig skjorta.

Enkla basgångar

Pixies har nämligen åldrats med värdighet - eller: de ser lika oglamorösa ut som de gjorde då - och framför allt låter de fort­farande helt unikt.

Black Francis sätt att slunga sig från hardcorepunkiga avgrundsvrål till söt pop eller från förvriden rockabilly till knasiga låtar på spanska. Joey Santiagos skarpa sologitarr som låter som att den drivs på tio ­extra volt. De enkla basgångarna som bäddade för refrängexplosionerna som inte minst Nirvana byggde stora delar av sitt sound på.

Kim Deal hoppade av i somras men saknas mindre än väntat. Nya basisten Kim Shattuck från alltför bortglömda The Muffs är en lika stor karaktär.

Ett litet tack

Pixies levererar näst ­intill allt man kan önska sig. Glasklart blixtrande versioner av ”Debaser”, ”Where is my mind”, ­”Cactus” och ”Caribou”, till ­exempel.

Black Francis säger inte mer än något litet tack. Men med ett så här generöst set om hela 34 låtar ­underbart kufig rock­historia ­behöver å a­ndra ­sidan väldigt lite tilläggas.