Även det som ser omöjligt ut går att driva igenom
Det är när jag börjar planera sommarsemestern som jag inser att ett nytt tänk har börjat infinna sig. Sommar i Paris i ett hem utan AC känns inte längre görbart.
Förra årets värmeböljor i södra Europa började ovanligt tidigt. Paris klockade in på 38 grader redan i juni månad och sedan kom och gick extremtemperaturerna under hela sommaren. Det var också i juni 2019 som alla tiders franska värmerekord, 46.0 grader, registrerades i Vérargues i södra Frankrike.
Enligt det politiska styret i Paris kommer många av stadens lägenheter att vara obeboeliga på somrarna om tio, tjugo år om inget görs. Det blir helt enkelt hälsofarligt att vistas i sekelskifteshus när temperaturerna stiger. Efter förra sommaren sjösatte den rödgröna borgmästaren Anne Hidalgo en plan där staden ska anpassas efter klimatnödläget och bli energieffektivare. Hus ska isoleras, träd ska planteras och fönsterluckor monteras för att hålla värme borta. Det är detta som är ”climate adaptation”. Framtidsplanering för ett nytt klimat.
Men Paris stad anpassar sig inte bara efter hastigt stigande temperaturer. Under en tjugoårsperiod har metropolen genomgått en metamorfos som påverkat hela stadsbilden.
När parisarna klev ut från den första covid-nedstängningen, i maj 2020, hade en rad gator stängts av för biltrafik. Samtidigt hade fem mil nya cykelbanor kritats upp i den franska huvudstaden. Innan de Olympiska spelen äger rum här nästa sommar ska äldre bilar med höga koldioxidutsläpp och dieseldrivna fordon förbjudas helt. Förra veckan bekräftade Paris borgmästare också att all biltrafik utom den samhällsnödvändiga kommer att förbjudas i de centrala delarna från och med nästa år.
För den som senast besökte den franska huvudstaden för tjugo år sedan är Paris något helt annat nu. Mellan 2001 och 2018 minskade de dagliga bilresorna med 59 procent.
Om du till äventyrs har bokat in dig på ett hotell vid Notre-dame under OS nästa sommar kommer du knappt se något av det som Paris länge var bäst på i Europa – den tunga persontrafiken.
Om nämnda åtgärder finns förstås mycket att säga, och kritiken mot Anne Hidalgo har ibland nått styv kuling de senaste åren. Att förbjuda äldre förorenande bilar innebär att låginkomsttagare med bilbehov straffas mest. När man tar bort en mängd parkeringsplatser i innerstaden måste de som ändå väljer att ta bilen – kanske har de inte något val – istället cruisa runt i långa stunder och förorena ännu mer. Dessutom dras Paris med enorma budgetunderskott. Anne Hidalgos fiaskoartade presidentvalskampanj förra året visade också att hennes antagonister runt om i landet är många.
Men trots den återkommande klagosången över sin borgmästare – jag känner knappt någon som inte svär över Hidalgo ibland – är parisarna förvånansvärt medgörliga när det kommer till hennes klimatplaner. 2020 valdes hon om som borgmästare på ett tydligt mandat och i ett land och en stad som älskar sina demonstrationer har inte en enda drabbat den gröna omställningen av Paris.
Med facit i hand är det inte heller så konstigt. Paris har blivit en oändligt mycket skönare stad att leva i sedan trafiken lättat. Fågelsång hörs där det tidigare bara var biltutor och plattan i mattan. Att ta en söndagspromenad längs Seines flodbank och föreställa sig hur denna sträcka var billed fram till för bara några år sedan är nästan omöjligt.
Och jag antar att slutsatsen här är att också det som kan se kulturellt omöjligt ut – skilja parisaren från sin högt älskade personbil – går att driva igenom. Vi kan ändra på våra vanor. Vi behöver bara någon som vågar säga till oss på skarpen att vi måste.