Någonting är ruttet inom polisen
Någonting är ruttet inom polisledningen.
En inledd förundersökning och en utredning tillsatt av rikspolischef Anders Thornberg kommer förhoppningsvis ge oss svar på vad det är som pågår.
Den egendomliga härvan inom den absoluta polistoppen saknar inte oklara inslag.
Tillräckligt mycket är dock känt för att det utan att vara illasinnad går att hävda att detta är en soppa som stinker.
Redan omständigheten att biträdande rikspolischef Mats Löfving och Linda Staaf, underrättelsechef på NOA, har haft en privat relation borde göra den som månar om rikets säkerhet en smula nervös.
Det är inte bara i John Le Carrés romaner som sådant material är rena julafton för utpressare och vissa främmande makters spioner.
Turerna som har följt sedan förhållandet tog slut är, milt uttryckt, även de märkliga.
Staaf vände sig i december i fjol till Ari Stenman, polisens nationella säkerhetschef, och berättade att hon kände oro för sin säkerhet.
Efter ytterligare ett möte dem emellan bestämde sig Stenman för att polisanmäla Löfving för grov fridskränkning, olaga förföljelse och ofredande.
Brott som påstods ha begåtts mellan januari 2015 och november 2021.
Enligt Aftonbladets uppgifter handlar det om upplevd förföljelse, härskartekniker, Löfving ska bland annat ha dykt upp bakom ett träd när Staaf var ute och joggade.
Men överåklagare Anders Jakobson fattade inom någon dag beslutet att inte inleda förundersökning.
Detta väcker onekligen frågor.
Skulle Stenman, som ingår i polisens nationella ledningsgrupp och har haft högt uppsatta positioner inom regeringskansliet, Försvarsmakten och Säpo, verkligen göra en så pass grov felbedömning?
Visst, juridikens gränser är inte exakta, men här har vi en situation där en osedvanligt kunnig och rutinerad person gör bedömningen att förhållandevis grov brottslighet har pågått under flera år.
Och så kommer en åklagare och slänger materialet i papperskorgen med hänvisning till att det snarare handlar om svartsjuka än kriminalitet.
En möjlig förklaring är att säkerhetschefen ville ha ryggen fri. Trots allt är två av rikets högsta polischefer inblandade och om nu ärendet ska läggas ner är det lika bra att någon annan fattar beslutet.
Det går att ställa sig frågor även om Jakobssons agerande. Ribban för att inleda en förundersökning rörande brott i nära relationer är traditionellt lågt satt, vilket inte hindrade att denna anmälan med blixtens hastighet lades till handlingarna.
Nu hade Staaf förklarat för säkerhetschefen att hon inte ville medverka i en utredning.
Det är onekligen en komplicerande omständighet, men Jakobsson hade inte hört det från henne själv. Det var en andrahandsuppgift.
Att åtminstone göra ett försök att förhöra Staaf och sedan fatta ett beslut i frågan låter inte som överdrivet nitiskt agerande.
En så här explosiv historia kan ju göra vilken åklagare som helst tillräckligt nervös för att logga in på sajten Min pension och undersöka om det finns ekonomiska förutsättningar för att lägga ner yrkeslivet några år i förväg.
Men till saken hör att Jakobsson är en skicklig och orädd åklagare med högt anseende bland kollegorna.
Tills vidare har vi inget annat val än att acceptera att vi inte riktigt vet vad som är ruttet i den här historien. Men att någonting är ruttet råder det ingen tvekan om.
Och förhoppningsvis kommer bilden att klarna.
I dag beslöt vice överåklagare Bengt Åsbäck att inleda en förundersökning om grovt tjänstefel i samband med tillsättningen av Staaf på NOA.
Ingen är delgiven misstanke om brott, men det var Löfving som gav henne jobbet.
Glädjande är även att rikspolischef Anders Thornberg har tillsatt en särskild utredare som ska titta närmare på eländet.
Myndighetens anseende har skadats av den här historien och rikspolischefens mumlande i förra veckan om att ”gängse rutiner har följts” är långt ifrån ett tillräckligt svar på allmänhetens berättigade frågor.
Det finns ingen anledning att tro att utredaren, Runar Viksten, inte kommer att göra en gedigen insats.
Viksten har varit såväl chefsrådman som ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen och har lett flera utredningar åt regeringen, det är en person med integritet.
Men låt oss leka med tanken att Viksten kommer fram till att saker och ting har skötts på ett acceptabelt vis.
Det kommer, hur korrekt en sådan slutsats än skulle vara, inte vara svårt att argumentera för att utredningen var ett beställningsjobb för att rädda rikspolischefens skinn.
Någonting säger mig att betydligt fler än de vanliga konspirationsteoretikerna skulle finna sådana anklagelser rimliga.
Det hade varit bättre om initiativet till utredningen kommit från ett annat håll.
Justitiedepartementet - det är hög tid att vakna.