Demokratin vittrar sönder utan domare
Domstolarna står inför en allvarlig kris.
Antalet mål ökar år för år, samtidigt som det blir svårare och svårare att rekrytera domare.
Det kan inte ha undgått någon att den nuvarande och den förre justitieministern har lagt fram straffskärpningar lika ofta som en normalhygienisk person byter underkläder.
Faktorer som ytterligare bidrar till domstolarnas hela tiden ökande arbetsbörda saknas inte.
Fler och fler komplexa evighetsmål, för 20 år sedan stökades ett mord undan på ett par dagar, numera kan en sådan förhandling pågå i veckor eller månader, sänkt gräns för obligatorisk häktning, snabbspår för enklare brott, förtur för ungdomsmål...
Ett annat sätt att uttrycka saken är att 32 procent av domstolarna i fjol misslyckades med att nå regeringens verksamhetsmål.
Den här situationen har delvis uppstått på grund av att politiken är som den är. Det signalerar handlingskraft att kalla till presskonferens och lova ännu lite hårdare tag eller ösa ytterligare miljarder på polis och åklagare.
Att sådana satsningar leder till ökat antal rättegångar och fler inlåsta personer förstår redan ett barn i mellanstadiet.
Det begriper givetvis även justitieministrar, som dock inte alltid har den uthållighet och den långsiktighet som krävs för att tackla problemen som anas vid horisonten.
Från markanvisning till färdigbyggt högsäkerhetsfängelse går det runt tio år. Lika lång tid tar det för en människa att ta sig från första dagen på juristlinjen till att vara färdigutbildade domare.
En oändlighet för en politiker som i bästa fall har nästa val i sikte och i sämsta och troligaste fall oroar sig över kommande opinionsmätning.
Således står kriminalvården inför gigantiska utmaningar. Således står domstolarna inför gigantiska utmaningar.
Men medan antalet åklagare mellan åren 2018 och 2022 ökade med 24 procent, blev de ordinarie domarna bara sju procent fler.
Och de äldre domarna står för en stor och ökande del av kåren. Tre av tio har fyllt 60, tio procent är under 45.
Sverige har just nu 1 266 tjänstgörande domare. Av dem väntas runt 70 gå i pension varje år de kommande åren.
Samtidigt söker sig färre och färre unga människor till yrket. För första gången de senaste 30 åren blev i fjol inte alla notarieplatser, den första anhalten efter juristutbildningen på väg mot att bli domare, tillsatta.
Följaktligen har domstolarna mer eller mindre stora problem med att rekrytera domare.
Och yrket blir inte mer attraktivt av att många tingsrätter just nu har en hopplös arbetsbörda.
Värst är det, inte överraskande, i mindre orter. En tingsrätt i Norrland utlyste förra året tjänsten som lagman, domstolschef. Attraktivt och hög lön. 0 sökande.
Men även större städer kan få problem. I Uppsala för en tid sedan utlystes två tjänster. En domare var intresserad. Och i tingsrätterna i Göteborg och Malmö var det lika många sökande som antalet lediga jobb.
Domstolarna måste med andra ord få rejäla anslagsökningar. Och det räcker inte med några tillfälliga extra miljarder som skvätts iväg i en budget med tillhörande politiskt skryt om att domstolarna minsann får stärkta muskler.
Det måste vara konsekventa satsningar över tid. Finansminister Svantesson kommer inte bli lycklig, hon är redan ansatt av allt från missnöjda högerväljare som gnäller över skattetrycket till alla som bara ska ha och ha och ha av statens kaka, men det kan inte hjälpas.
Men det räcker inte. Mer krävs.
Väsentligt höjda löner för domare, kanske någon säger. Inte mig emot. Men lönerna är redan bra. En rådman tjänar i snitt 73 000 i månaden och har därtill en anställningstrygghet som de flesta bara kan drömma om.
Mer flexibla anställningsformer, inte minst på mindre orter, kan vara en idé.
Men jag tror att någonting betydligt mer radikalt behövs göras. Nämligen färre domstolar koncentrerade till större städer.
I Sverige finns 48 tingsrätter. Visst finns viktiga värden i att Alingsås, Eksjö och Lycksele har domstolar, men det kommer inte att hålla i längden.
Smärtsamt, men nödvändighet.
Den allvarliga situation jag beskriver är egentligen ingen nyhet. Redan för sex år sedan slog Domarrekryteringsutredningen larm om att ”det kommer att uppstå en påtaglig brist på domare med allvarliga konsekvenser för samhället”.
Ytterst handlar detta om någonting så grundläggande som rättssäkerhet och brottsoffers rätt till upprättelse.
Det må låta alarmistiskt, men rättstaten, demokratins fundament, riskerar att vittra sönder om ingenting sker.