Åklagare i uppror mot mobbande domare
Åklagarna vid en kammare någonstans i Sverige känner sig mobbade av en domare.
Problemen har blivit så stora att protestbrev skrivits, facket kontaktats och larm slagits till chefen vid tingsrätten.
”En stor majoritet av åklagarna på kammaren är enade om de synpunkter vi nu framför”.
Så inleds det brev som har skickats till den lokala ledningen för Åklagarmyndigheten vid en medelstor svensk stad.
Det som sedan följer är en lång rad anklagelser mot en av domarna vid tingsrätten på orten.
Vissa av dem allvarliga, andra mer lättviktiga, tillsammans bildar de ett kollektivt vittnesmål om stora problem.
Några av klagomålen:
Åklagare får under en förhandling inte hålla sitt inledande anförande eller blir avbrutna under det, de pressas att ta tillbaka sin bevisning, de får inte använda skärm för att presentera sina indicier, de blir tillsagda att inte använda tangentbord eller minnesanteckningar.
Rådmannen påstås även ibland ta över förhör som hålls av åklagare och kräver att de ska precisera påföljd långt innan rättegången kommit så långt att det är dags för yrkande av ansvar.
Orden skräds inte:
”I flertalet fall upplever vi att hans sätt att leda förhandlingen tangerar gränsen för mobbning där det kan vara åklagaren, advokat eller målsägandebiträde som utsätts”.
En kopia av det diarieförda brevet har också skickats till Akavia, fackförbundet för akademiker.
Det påpekas att det förekommer rättegångar som fortlöper utan anmärkningsvärda inslag, ”men motsatsen är så omfattande att situationen är ett allvarligt arbetsmiljöproblem”.
Brevskrivarna vittnar om att de mår dåligt när de vet att det är denna rådman som ska leda rättegången. En av mina källor säger att det framförallt är yngre kvinnliga åklagare som utsätts.
Problemen har pågått länge och informella samtal om rådmannen har tidigare förts mellan chefsåklagaren i staden och tingsrättens chef, lagmannen.
– Jag har tagit del av brevet och skickat det vidare till tingsrätten, bekräftar kammarchefen.
– För mig är det här framförallt ett arbetsmiljöproblem som måste hanteras på ett eller annat sätt, fortsätter chefsåklagaren.
Lagmannen bekräftar att hon har tagit del av brevet.
– Jag har hört talas om det här i flera år. När jag står ute och röker har åklagare kommit fram till mig och klagat på den här domaren. Jag har alltid sagt att de måste konkretisera sina synpunkter, att löst prat inte räcker.
– Nu har jag anklagelser svart på vitt, vilket jag är tacksam för. Jag ska kalla den här rådmannen till samtal.
För en utomstående är det, som alltid i sammanhang som dessa, svårt att bilda sig en uppfattning om härvan.
Anonyma anklagelser – brevet är inte undertecknat med några namn – bör alltid mötas med försiktighet. Den som inte riskerar konsekvenser för sina påståenden kan vräka ur sig vad som helst av vilken anledning som helst.
Och efter att bevakat många rättegångar vet jag att inte det inte är ovanligt att domare tar åklagare eller advokater i örat.
Ofta på goda grunder. Inte sällan, framförallt bland äldre rådmän, i mindre artiga ordalag.
Dessutom påpekar advokater jag har pratat med att detta är en domare med ovanligt starkt rättssäkerhetspatos.
Men dessa försvarare säger sig också känna igen beskrivningen och kritiken.
”Åklagarna är väl fega”, säger en. ”Tangerar gränsen för mobbning”, citerar en annan skrockande ur brevet, är en underdrift.
Den som är dum nog att hänga på twitter vet att det finns åklagare som är sköra som äggskal och som ser varje advokat som öppnar munnen och varje domare som har haft fräckheten att meddela friande dom som ett hot mot deras existens.
Dessa figurer utgör dessbättre en liten minoritet. Min uppfattning är att kåren generellt är en slitstark och stryktålig population. En kollektiv salva av det här slaget har jag under alla mina år som journalist aldrig tidigare hört talas om.
Frågan är vad som händer nu. Domare är, på goda grunder, i princip oavsättliga. De ska inte riskera att få sparken för att de dömer misshagligt, retar upp en opinion eller för att en kvällstidning uppmärksammar anonyma anklagelser.
Med det sagt måste någonting ske. Det här är inte bara ett upplevt arbetsmiljöproblem. En åklagare eller en advokat som känner sig hämmad i rättssalen, som vet att det när som helst kan bli bråk, riskerar att göra ett sämre jobb.
Det kan i sin tur leda till försämrad rättssäkerhet för åtalade. Eller till att möjligheten till upprättelse för brottsoffer minskar.
En sak är klar:
Någonting är ruttet i en stad någonstans i Sverige.