En orosanmälan för demokratin
UD-tjänstemannen harklade sig och tog sats. Som ansvarig för den viktigaste diplomatiska förhandlingen i nationen på 200 år hade han gjort sig svårersättlig. Nu var det således hög tid att casha in.
Ensam på andra sidan lunchbordet satt utrikesministern.
”Jo”, började tjänstemannen försiktigt, ”jag tänker sluta. Tanken är att ta all information jag samlat på mig det senaste året och sälja den till Wallenberg”.
Utrikesministern såg på honom med svårtolkad blick, lade ned besticken och torkade sig omsorgsfullt med en servett innan han tog till orda.
”Ursäkta om jag frågar men har du fått en stroke? Eller är du bara fullständigt dum i huvudet?”.
Där har ni en scen som borde vara hämtad ur verkligheten. Men som tyvärr är påhittad. Vi talar om Oscar Stenström, Sveriges Nato-förhandlare som sedan någon vecka arbetar som ”senior rådgivare” till Marcus Wallenberg, bland annat styrelseordförande i vapentillverkaren Saab.
I veckan avslöjade DN att Oscar Stenström trots sidbytet bara är tjänstledig och därmed fortfarande anställd på UD. Enligt utrikesminister Tobias Billström kan Stenström mycket väl komma att sitta vid samma förhandlingsbord som sina forna UD-kollegor, men nu med Wallenberg-hatten på sig. Som om det vore den mest självklara sak i världen.
Att alltihop är djupt olämpligt, för att inte säga direkt stötande, borde vara uppenbart för alla normalt funtade människor. Oscar Stenström hade lika gärna kunnat tatuera ordet ”jävig” i pannan. Alla färska kunskaper och kontakter som han inhämtat under Sveriges Nato-process är svenska folkets egendom, INTE hans egen och de bör UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER säljas till näringslivet. Ursäkta versalerna, men vissa fattar tydligen trögt.
Ordet korruption bör inte användas lättvindigt men det är svårt att hitta något mer passande för att beskriva vad som pågår i Sverige.
Klarast framstår läget när man ska förklara tingens ordning för utomstående. Tyska, franska eller brittiska journalister som får höra om ex-politiker som blivit stenrika på skattefinansierade skolor eller fastigheter inköpta från det allmänna reagerar ofta på samma sätt, med spontan misstro, som om de fått höra att Astrid Lindgren i hemlighet höll sig med barnslavar i källaren. De passar liksom inte in i deras bild av Sverige.
Nyligen intervjuades förre statsministern Göran Persson i Sveriges Radio där han bland annat förespråkade ett svenskt medlemskap i euron.
En fråga han inte fick var: vem fakturerar du för att säga det här?
Göran Persson är inte i första hand före detta politiker utan ordförande i Swedbank samt rådgivare på pr-byrån Lumo Advice, som enligt egen uppgift är ”strategiska rådgivare till företag och organisationer som vill påverka sin omvärld”. Även Stefan Löfvén är numera konsult.
Att denna duo sannolikt lär synas på socialdemokratiska partiets nästa kongress är en talande symbol för den svenska naiviteten. Det hade varit lika naturligt att se Marcus Wallenberg kindpussa sig fram i havet av ombud.
Korruption är en företeelse som ofta förknippas med saker som sker i det fördolda. I Sverige pågår det helt öppet. Pr-byråer mejlar numera direkt till riksdagsledamöter i jakt på nya konsulter – ett helt oblygt erbjudande om att sälja ut sina väljares förtroende i utbyte mot dubbel eller tredubbel lön.
Oscar Stenström använder i DN ett av de vanligaste argumenten hos politiska sidbytare: i jämförelse med andra länder är det för lite rörlighet i Sverige mellan stat och näringsliv.
Tillåt mig att kväva ett skratt. I Sverige pågår ju rena massmigrationen mellan dessa båda sektorer, men bara i en riktning: från politiken till det monetärt mer lukrativa näringslivet.
I vår omvärld är lagstiftarna betydligt mer medvetna om faran i att sudda ut gränserna mellan valda och icke-valda makthavare. I både i USA och EU finns obligatoriska lobbyistregister och en skyldighet för företag att uppge hur mycket de lägger på politisk påverkan. I Sverige: nada.
Frågan om att införa ett liknande system har visserligen varit på tapeten i decennier men aldrig blivit verklighet på grund av motstånd från lobbyisterna, förlåt, politikerna. Snarare tycks utvecklingen mot ett land där makten utgår från särintressen snarare än folket hela tiden accelerera. Det är motiverat med en orosanmälan för demokratin.
Det konstigaste i allt detta är näringslivets agerande. Sveriges företag är en stor tillgång för landet och de allra flesta har inget att dölja, tvärtom. Istället för att låta konspirationsteorier frodas skulle de enkelt kunna lägga alla kort på bordet: här är konsulterna vi anlitar och deras möten med politiker, så mycket betalar vi och det här är frågorna vi försöker baxa vår väg. Problemet med ett självsanerande system är dock att det kräver ett visst mått av probleminsikt.
Och det är där Oscar Stenström och alla andra som gått hans väg hamnar i ett knepigt läge. Inte ens pengar hjälper. Mycket kan köpas här i världen men inte en medfödd moralisk kompass.