När jag skriver detta sitter min son troligtvis i en snödriva och gråter
För några veckor sedan introducerade jag min son in i samhället.
Han hade väl rent juridiskt varit en del av samhället sedan han föddes men han hade inte haft så mycket med samhället att göra förutom att då och då bli fysiskt och kognitivt bedömd av BVC.
Han har mest befunnit sig i en liten familjekokong omedveten om de seder och bruk, lagar, oskrivna som skrivna, som resten av oss lever efter. Men så skulle han börja på förskolan och de två veckorna av inskolning blev något av en snabbkurs i hur livet som svensk medborgare ska levas.
De första fyra dagarna gick relativt bra.
Det verkade som om han tyckte det hela var lite flippigt bara. Inte direkt härligt, men lite kul för att situationen för honom var just så flippig. Han lämnades ensam med folk han inte kände, med massa andra barn och fick förhålla sig till regler och tider som han inte var van vid och som inte heller var anpassade för honom utan för gruppen.
När man hämtade honom var han på gott humör och nu läser jag kanske in saker här som jag inte har täckning för men jag uppfattade att han förmedlade ett budskap till mig som var typ: i dag när jag lekte med en liten traktor blev jag plötsligt avbruten och tvingad att delta i en organiserad och obligatorisk sång- och dansstund fast jag inte ville eller bett om det! Hur sjukt flippigt är inte det?!
Sen fick jag mat när jag inte var hungrig och tvingades att sova fast jag inte var trött.
Hur flippigt?! Så jävla flippigt alltså!
Dag fem, som alltså var en fredag, blev han mottagen och tilltalad av en av de trevliga förskollärarna med ett ”varför är du ledsen Putte?” Han var faktiskt ledsen då, vilket jag tror berodde på att han hade börjat tröttna på hur flippigt allt var.
Det var inte flippigt och kul längre utan mest bara flippigt.
Hur som helst så fortsatte hon trösta honom genom att säga: ”Hur kan du vara ledsen nu? I dag är det ju fredag och snart är det helg!”
Det slog mig då att Putte aldrig tidigare varit medveten om att veckan är uppdelad i vardagar och helg. Nu är han i och för sig omedveten om en himla massa saker, som till exempel att han ur ett samhällsperspektiv ser för jävla konstig ut med sitt oproportionerligt stora huvud, men ändå. Han har ett proportionellt stort huvud för en ettåring så klart men jag talar alltså om hur det ser ut sett ur ett samhällsperspektiv och hoppas att jag inte har missförstått vad som menas med ett samhällsperspektiv.
Det slog mig också att nu när han blev introducerad för begreppet vardag och helg så måste det vara en riktigt nedslående insikt. Fem av sju dagar suger alltså, vilket understryks av att den som tar hand om honom under dessa dagar gratulerar honom till att de snart kommer få slippa varandra.
Vecka två blev än värre då det måste ha gått upp för honom att förskolan inte var en flippig happening utan något som var för evigt. Inte förskolan i sig så klart men den byts ju sen ut mot skola och efter det förhoppningsvis jobb.
Detta är inte någon kritik mot förskollärare, de är fantastiska, och om de inte hade varit det så hade jag i alla fall aldrig vågat säga något annat. Man kritiserar inte förskollärare, så mycket av samhällsnormerna har jag i alla fall snappat upp. Men som sagt, detta är ingen kritik mot dem och inte heller mot förskolan i sig. Det är vad det är och den är väl en del, en viktig del, i att forma de små liven så de lär sig att bli som oss andra.
Nu när jag skriver detta sitter han troligtvis i en snödriva och gråter med ett par andra barn nedstoppade i några angränsande snödrivor som enda sällskap. De gråter också. Ja, där sitter de och gråter och väntar på att det ska bli helg.