Läkaren Jaan Albo förlorar sin lön – utan att få veta varför
Efter över 40 prickfria år som läkare berövades plötsligt Jaan Albo sin försörjning.
Region Stockholm fattade sitt beslut utan att precisera vad som är fel och utan att ge honom en chans att försvara sig.
Sannolikt har detta också skett utan att byråkraterna först bemödat sig med att ta reda på vad lagen säger om hur myndigheter får bete sig.
– 90 procent av mina inkomster har försvunnit, säger Jaan Albo och tittar sig omkring i sin lilla läkarmottagning, inrymd i Vällingby Läkarhus i västra Stockholm.
Stetoskopet och de andra vanliga läkarinstrumenten ligger framme, i hörnet skrotar ett visir som påminnelse om hur en hel värld fick fnatt över en pandemi, på väggen hänger en affisch föreställande en tavla av Strindberg: vatten och skärgårdsö.
69-årige Albo säger att det har blivit över 50 000 patientbesök genom åren.
Han är neurolog, en läkare som behandlar sjukdomar inom nervsystemet, Parkinsons, migrän, epilepsi, och har varit verksam sedan tidigt 1980-tal.
Nu kan allt snart vara över.
Nej, det här är inte ett snyftreportage om en välbetald medelålders vit man i den övre medelklassen som anser att han har rätt att behålla sina privilegier.
Albo har det mesta av yrkeslivet bakom sig och en pension att luta sig emot som de flesta inte kommer i närheten av. Det går ingen ekonomisk nöd på honom.
Att han har det materiellt bra innebär dock inte att den här berättelsen är oviktig. För det är den inte.
Det är en berättelse om grundläggande brister i rättssäkerheten. Om förtvivlade patienter. Om en brist på neurologer, som i Stockholm bara blir större och större.
I slutet på oktober i fjol damp det ner ett brev från Region Stockholm. De privatpraktiserande neurologer som får ersättning för sina patienter enligt Lagen om Läkarvårdsersättning anmodades skicka in ett antal journaler.
Det här är en gammal taxa som håller på att fasas ut, men än finns i huvudstaden tre specialister av detta slag som får betalt via den.
Det är från denna ersättning som läkarna får nästan hela sin inkomst. Regionen betalar patientens läkarbesök, bortsett från någon hundring i avgift.
– De ville väl undersöka om fusk förekom. Det är helt i sin ordning, det är ju trots allt skattemedel det handlar om, säger Jaan Albo.
En märklighet gick att konstatera i brevet. Regionen har inte själv kompetensen att analyserna journalerna. Därför skulle ett externt företag genomföra granskningen.
Uppdraget gick till norska Helseplan Consulting Group. Som inte heller hade anställda experter utan fick anlita externa neurologer.
Albo skickade in det begärda materialet.
– Jag blev lite stressad, men när jag tittade igenom journalerna blev jag nöjd med hur jag skött dem. Jag förväntade mig en klapp på axeln.
Så blev det dock inte. I slutet på februari kom ett nytt brev. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen hade beslutat att temporärt hålla in utbetalningarna.
”Det preliminära resultatet av uppföljningen är att journalhandlingarna uppvisar stora brister, innebärande att felaktig läkarvårdsersättning har betalats ut.”
Från en dag till en annan upphörde denne läkare i princip att tjäna pengar på sitt arbete.
– Jag blev väldigt ledsen när jag öppnade brevet. Efter några timmar kom ilskan. Nu känner jag mig irriterad. Så här får det inte gå till.
Vad är det för stora brister som förvaltningen har hittat?
Det framgår inte av beslutet. Jaan Albo säger att han inte har en aning, men att de påstådda felen måste röra formalia. Det vill säga brott mot reglerna om hur en journal ska vara utformad.
Eventuella medicinska felaktigheter ska hanteras av IVO, inte av regionen.
Visst, det kan vara så att röran är betydande. Det här är i och för sig en läkare som har arbetat prickfritt sedan tidigt 1980-tal, men vad vet jag om i vilket skick journalerna är.
Men den frågan är av underordnad betydelse. Det viktiga är att Albo inte har getts en möjlighet att bestrida anklagelserna.
Kanske finns det rimliga förklaringar till felen. Kanske är det rent av fel som vid en första anblick ter sig stora men som i själva verket är bagateller. Det vet vi inte. Det vet framförallt inte personen som har fattat beslutet.
Fortfarande ramlar det in en del pengar från patientavgifter och läkarintyg som ska skrivas till olika myndigheter, men det är småsmulor.
– Jag jobbar på. Det finns pengar i mitt bolag ett tag till min och min sekreterares löner och till lokalhyran. Men snart sinar det.
På andra sidan fönstret yr grus i vårvindarna som sveper genom Vällingby centrum, ett intressant område vars bebyggelse räknas som ett viktigt verk inom svensk modernism och stadsplanering.
Men här inne råder inga årstider. Här inne råder stillhet. Patienter har redan börjat se sig om efter andra läkare.
– Vissa ursäktar sig när de pratar med min sekreterare. De vill inte riktigt berätta varför de söker sig vidare, men sådana här anklagelser kletar sig fast.
Ingen rök utan eld, som det farligaste ordstävet i det svenska språket lyder. Ett sätt att tänka som har ruinerat människors liv.
Förvaltningen tycks för övrigt göra sitt bästa för att rökutvecklingen ska bli så kraftig som möjligt.
Flera av Albos patienter har hört av sig till regionen och frågat vad de ska ta sig till. Jag har tillgång till ett meddelande som en av byråkraterna har talat in på telefonsvararen då hon ringer tillbaka till en av dem.
Det påstås att läkaren inte har skött sitt uppdrag och att han själv har valt att avsluta ”kraven för att hälso- och sjukvården ska bekosta hans patienter”.
Detta är en lögn. Läkaren har inte valt att avsluta någonting.
Andra patienter som hör av sig till Albo gråter.
Kroniskt sjuka människor tenderar att få en relation med sin läkare. De känner sig trygga med honom eller henne.
– En man citerade Lukasevangeliet 23:34. ”Fader, förlåt dem ty de veta icke vad de göra”.
Det är Jesus som säger det där när han hänger uppspikad på korset.
Låt oss nu inte dra den här bibliska referensen alltför långt. Den just nu pågående påskhelgen firas ju trots allt i åminnelse av Jesu lidande och när allt kommer omkring är inte Jaan Albo på väg att bli avrättad.
Med det sagt går det att fråga sig i vilken utsträckning regionens tjänstepersoner vet vad de håller på med.
En titt i Lagen om läkarvårdsersättning ger visserligen vid handen att myndigheten har rätt att kräva tillbaka pengar om utbetalda summor varit för höga.
Men av den 19:e paragrafen framgår att regionen ”får i sådant fall avräkna beloppet från annan fordran från läkaren på läkarvårdsersättning”.
Har det betalats ut 50 000 för mycket, så dras samma summa från kommande utbetalningar.
Och det krävs ett fastställt belopp, vilket saknas i detta ärende. Myndigheten har således inget uttalat lagligt stöd för det beslut som har fattats.
En detalj som får mig att misstänka att tjänstepersonerna trots allt vet exakt vad de sysslar med är ett fult knep som används.
Brevet i vilket läkaren får beskedet att utbetalningar hålls inne har rubriken ”VERKSTÄLLIGHETSBESLUT”.
Det här är egentligen dumheter. För ett verkställighetsbeslut krävs ett tidigare beslut som nu ska verkställas, men någonting sådant finns inte här.
Icke desto mindre är det slugt gjort.
För ett sådant beslut kan inte överklagas, berättar advokat Per Gunnarsson, som har engagerat sig i fallet.
Trots att det temporära beslutet inte är ett riktigt verkställighetsbeslut har regionen fiffigt nog gjort så att domstol inte kan pröva åtgärden på något av de två sätt som normalt står till buds, förvaltningsbesvär eller laglighetsprövning.
I ett liknande ärende som advokaten överklagade till Kammarrätten fick han i två olika beslut samma dag beskedet att inget av dessa vägar framåt fungerade.
Så där är vi nu. Läkaren har inte fått veta vad han har gjort fel. Han har inte getts en chans att föra sin talan. Pengakranen är avstängd.
Han vet inte när det slutgiltiga beslutet kommer. Han kan inte ens överklaga det tillfälliga beslutet.
Det är en situation som på ett grundläggande plan strider mot svensk rättstradition.
Neurologin är redan hårt ansatt, kön för nybesök är närmare ett år lång och av de sju privatpraktiserande specialisterna i regionen har tre förlorat sin försörjning.
Läkare som tar mellan fem och tio procent av regionens patienter med nervsjukdomar. Det säger sig självt att vården försvagas.
Som av en händelse är det bara de som debiterar enligt den gamla taxan som har drabbats.
Man behöver inte ha gått vilse i nätforum där covid påstås vara en lögn för att inbilla sig att regionen helt enkelt vill göra sig av med dem.
Den ansvariga beslutsfattaren vill inte uttala sig utan hänvisar till regionens pressavdelning som hon påstår har koll på ärendet.
Det visar sig inte stämma. Pressekreteraren har inte en aning om vad jag pratar om. Frågorna ska mejlas och det vore bra om diarienummer på beslutet bifogades, så ska någon som vet vad detta handlar om förhoppningsvis höra av sig.
Att göra intervjuer på det här sättet är inte optimalt. Möjligheter till följdfrågor saknas. Men jag slänger iväg några frågor. Sent samma dag kom svaren.
Varför håller ni inne ersättningen till tre neurologer?
”En fördjupad uppföljning har gjorts och det preliminära resultatet visar att journalhandlingarna har stora brister, något som innebär att felaktig läkarvårdsersättning har betalats ut.”
Borde inte läkarna fått en möjlighet att förklara sig innan beslutet fattades?
”Läkarna kommer i enlighet med rutin att få ta del av rapporten och har då möjlighet att lämna sina synpunkter.”
Är det rimligt att beröva en människa hennes inkomster på det här sättet?
”Eftersom det preliminära resultatet av journalgranskningen har visat på stora brister är rutinen att temporärt innehålla utbetalning av ersättning.
Innehållandet är temporärt tills dess att det finns ett slutligt resultat av den fördjupade uppföljningen och det därmed blir möjligt att ta ställning till utbetalningar eller återkrav av läkarvårdsersättning.”
Svar som sannolikt inte gör någon särskilt mycket klokare.
Är det ens en chef i ansvarig position som ligger bakom dessa uttalanden? Eller har pressnissen ringt runt, hört sig för och dragit egna slutsatser från höften? Det framgår inte.
Författaren P.C. Jersild, som i sin klassiska roman ”Babels hus” skildrar hur sjukvårdspolitiken skapade en storskalig och opersonlig vård, hade troligen kunnat göra någonting underhållande av den här bisarra situationen.
I en ny mejlkonversation upplyses jag om att svaren kommer från enhetschef Christoffer Bernsköld. Alltid något, även om det var en annan chef som fattade beslutet.
Jaan Albo pratar stockholmska av det gamla slaget. Föräldrarna flydde från Estland under kriget, han växte upp i Bagarmossen i huvudstadens södra del.
Vänliga ögon, en låg men bestämd röst.
– Jag var fem år gammal då det gick upp för mig vad jag skulle arbeta med. En läkare stack mig i armen med en spruta. Med tårar i ögonen sa jag att jag en dag ska sticka hans barn i armen.
Läkarhögskolan inleddes i slutet på 1970-talet. Många år senare älskar han ännu sitt yrke.
– Jag är 69 år och tar ett år i taget. Men om kroppen tillåter så jobbar jag 15 år till.
Han har 1 400–1 500 patientbesök per år. Han har inte gett upp. Advokat är som sagt anlitad. En juridisk plan finns.
Men det ser inte ljust ut. Och även om det slutgiltiga beslutet går neurologens väg, är skadan redan skedd. Ingen rök utan eld.
– Det här är helt enkelt fel, säger Albo.
Det är lätt att hålla med honom. Det här är fel mot honom och hans kollegor. Det är fel mot sekreterare och sköterskor som riskerar att förlora sina arbeten.
Framförallt är det fel mot patienterna och i förlängningen mot Stockholms invånare.
Och visst är det så att politiker i tid och otid tjatar om att vi ska jobba längre och inte lägga av vid 65?
Att staten annars inte kommer att ha råd att betala ut pensioner till alla dessa människor som bara blir äldre och äldre och äldre?
Regeringsformen, Sveriges viktigaste grundlag, är för övrigt av intresse i sammanhanget.
Första kapitlets nionde paragraf:
”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”
Det tål att upprepas: saklighet och opartiskhet.