Niva: Dödens jävla grupp. Igen

NIZJNIJ NOVGOROD. Kanske visste vi inte riktigt var vi stod, hur stor utmaningen var.

Nu vet vi.

Vi står vid punkten där två av kontinentens mäktigaste floder möts, och vart vi än vänder oss verkar vattnet flyta uppströms.

Finns det ens någon väg härifrån? Bara att ta ett djupt andetag, hoppa i och börja simma.

Jaha, det är tydligen såhär vi ska ha det.

Efter tolv långa, löskokta år ska vi spela VM igen, och nu tvingas vi acceptera att oddsen försämrats drastiskt innan en enda svensk fot hunnit röra en enda boll.

När jag först satte mig ner för att skriva den här texten famlade jag lite efter anslaget.

Vilka förutsättningar gick vi egentligen in i turneringen med? En 40-60-situation som snarare var ett slagläge? Var det kanske dags att sluta tjata om Ola Toivonens sagomål och bragden på San Siro? Att i stället lyfta fram våra egna kvaliteter och ställa lite krav i stället?

Nä, det var det inte.

Mexiko virvlar fram och blåser bort världsmästarna av bara farten – och det som tidigare framstod som en jämn start i trelagsrace mot andraplatsen framstår nu som ett mer eller mindre omöjligt uppdrag.

Dödens jävla grupp. Igen.

Nåja, vi har varit vid porten till det här helvetet förut. Vi känner både färjkarlen och dörrvakterna, och vi vet att det finns sätt att överlista och övermanna dem.

Vi mår bra av en tydlig utmaning

Jag tillhör inte dem som tycker att det på något sätt är positivt att Mexiko vann matchen – det var själva satan att de fick både prestationen och poängen – men jag tror däremot att vi mår bra av att ha en tydligt definierad utmaning framför oss.

Något 40-60-läge kan vi inte låtsas att det handlar om längre.

Det här är 10-90, ryggarna mot väggarna innan vi ens börjat boxas och utan ett enda vettigt, rationellt argument som talar till vår fördel. Det är Argentina och England för 16 år sedan. Det är 0-4 efter en timme i Berlin. Det är Frankrike och Holland och Italien på VM-vägen.

Spela vårt eget spel? Fokusera på våra egna kvaliteter, släppa loss och våga?

Bara att glömma.

Tyskland är bevisligen världsmästare, Mexiko spelar som om de vore det. Vår enda chans är att få dem att sluta göra det, att börja med att göra våra motståndare sämre.

Men då är då och nu är nu, och det spelade inte den minsta roll att Janne Andersson redan hunnit ha sin presskonferens när den gröna jordbävningen briserade.

Jag vet ändå vad han hade sagt, att han och hans lag koncentrerade sig på matchen de hade framför sig och att de skulle genomföra den så bra de någonsin kunde.

Premiären är ett extra playoff

Och visst, det är väl nästan det svåraste med allt det här – att ingenting blivit annorlunda trots att allt egentligen förändrats.

Premiären har blivit till ett extra playoff. Vi måste hitta ett sätt att besegra Sydkorea, för att ens få förmånen att ge det här ett försök på riktigt.

Där står vi nu – och det är inte så förbaskat mycket att göra åt den saken.

Det finns bara ett sätt att gå vidare, och det är att sjunga med de röster vi har snarare än att tråna efter de vi önskar att vi hade.

Ibland har fotbollen evigt minne, ibland glömmer den väldigt snabbt.

Två mållösa träningsmatcher, och det var som att alldeles för många förlorade ett stort stycke VM-entusiasm bara för att försommarljuset visade vårt landslag för vad det faktiskt är.

Här fanns nästan ingen som dribblade särskilt mycket eller sprang särskilt fort. Här fanns mest bara mittfältare från engelska andraligan och anfallare från franska bänkar och arabiska emiratligor.

Ja, jo. Precis.

Det är det som är poängen. Det är det som är anledningen till att tycka om det här laget, snarare än att tappa tron på det.

Vi är inte här för vår briljans

Vi kan inte titta på när Mexiko möter Tyskland och inbilla oss att vi är några som vi inte är, vi kan inte ens jämföra oss med Sydkorea och tro att vi har några som helst fördelar individuellt.

1–0 av Micke Lustig efter en fast situation som medfört en sällsynt tilltrasslad situation på bortre stolpen?

Hemskt gärna.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Vi är inte här för att vår briljans och begåvning ger oss någon sorts gudagiven rätt att vara det, utan för att det här laget utgått ifrån sina förutsättningar, insett sina begränsningar och förtjänat det.

Matcharenan i Nizjnij Novgorod ligger magnifikt nedanför stadens Kreml, inkilad på en landspets där den mäktiga Oka-floden flyter samman med väldiga Volga.

Utsikten härifrån förändras fullständigt beroende på åt vilket håll man vänder sig åt, vilken vinkel man har. Antingen verkar det som att det inte finns någon väg härifrån – eller så leder alla riktningar bort och vidare.

Om några få timmar går Andreas Granqvist, Sebastian Larsson, Ola Toivonen och alla de andra som grät ihop på San Siro ut för att inleda en VM-turnering som de kämpat sig igenom hela sina karriärer för att spela.

De har kommit alldeles för långt för att låta allt ta slut innan det ens har börjat.

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller

avErik Niva