Framtidstro i Kia-land

Robert Collin

Robert Collin i Kias gigantiska utvecklingscenter utanför Seoul

För 50 år sedan var Korea fortfarande ett fattigt jordbruksland. Med små åkertegar och mycket självhushållning.

Men efter Koreakriget då landet delades i Nord och Syd har Sydkorea moderniserats i rasande fart.

I dag blomstrar industrin.

Först kom textilindustrin. Sen den tunga industrin, den riktigt tunga med stål och varv. Sen bilarna. Och nu är det elektronikindustrin som växer snabbast.

Samsung är kanske det bästa exemplet på hur koreanerna snabbt går från billiga kopior till hög kvalitet.

På 1990-talet var biltillverkarna Kia och Daewoo nära konkurs men Hyundai räddade Kia, och General Motors Daewoo.

Kia och Hyundai forskar ihop

Nu är Kia integrerat i Hyundai på samma sätt som Citroën i Peugeot. Man har gemensam utveckling och forskningsavdelning, det arbetar 8 000 personer där, och bilarna är byggda på samma teknik, men de ser helt olika ut och vänder sig till olika kundgrupper. Hyundai är lite vuxnare, komfortablare och vänder sig till lite äldre köpare medan Kia ska vara sportigt och ungdomligt.

Daewoo är General Motors lågpristillverkare och de bilar som säljs i Europa har emblem från Chevrolet i nosen.

Samsung har sålt sin personbilstillverkning till Renault (men den koreanska industrijätten har kvar en minoritetspost) och Renault har behållit varunamnet Samsung – trots att bilarna numera är japanska Nissanmodeller (Renault äger ju även Nissan). Samsung är ett starkt varumärke i Korea.

Renaults nya stadsjeep Koleos, i grunden en Nissan X-Trail, byggs i Samsungfabriken.

(Volvo som för tio år sedan köpte Samsungs grävmaskinstillverkning bytte däremot namn på grävarna till Volvo. Kanske en

demonstration av varumärkenas styrka.)

Sydkorea har 50 miljoner invånare, 14 av dem bor i huvudstaden Seoul som är en modern stad av västerländskt snitt. Den som söker det orientaliska i form av pagoder, tempel och kyttriga gränder blir besviken. Här är det rakt och fyrkantigt.

Och byggt på höjden.

Stan är genomskuren av motorvägsleder, nya byggs hela tiden, och höghastighetståget efter fransk TGV-modell lämnar Seoul för landsbygden i 300 km/tim.

Marknadsgatan Namdaemun kantas av butiker och gatuförsäljare med allt från Breitling-kopior till disktrasor. Men kunderna är uteslutande koreaner. Inte en västerländsk turist på hela gatan.

I matmarknaden vid Jungbo, intill den stora gatan Euljiro, säljs allt som går att äta. Även sådant som inte ser direkt ätligt ut. Torkad fisk i alla storlekar från en centimeter till en halvmeter, alger (att koka soppa av) och kött och köttgrytor.

Inget hundkött

Men hur jag än försöker lyckas jag inte hitta någon som säljer hund. Ärligt talat tror jag inte att försäljarna förstår vad jag menar, så till slut köper jag ett hårspänne i form av en jycke som jag visar upp för kötthandlarna. Men inte heller det leder fram till hundköttförsäljarna.

En stor inhemsk öl för motsvarande 12 kronor på en bar i en källarlokal skvallrar om prisnivån. Och allt är billigt.

Elektronik kostar ungefär hälften jämfört med här hemma.