Från öken till öken i Arns fotspår
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-23
Rekordföraren Christer Gerlach tog bilen till jordens botten
Jag tog bakvägen till Syrien. Och hamnade på framsidan.
Bakvägen är en smal kringla från Turkiet genom berg och gröna skogar utan en enda lastbil.
Framsidan är kusten längs Medelhavet med sönderbyggda stränder, industrier som tillverkar rök och en miljard svarta plastpåsar.
Trafiken i Syrien är lite speciell.
Syrien har vansinnigt vänliga människor, men när de hamnar bakom ratten så kör de som galningar.
Antingen kör man under acceleration eller under inbromsning. Och de kör så tätt att det inte får plats en begagnad plastpåse mellan kofångarna.
Syrierna kan sitta en halv dag på ett kafé och suga på en vattenpipa och lösa världens gåtor.
Men när de sätter sig i en bil.
Jalla! Jalla!
Ske Allahs vilja.
Jag lämnade stöket längs kusten och körde i Arns hovspår till korsriddarborgen Krak des Chevaliers. Den är nästan tusen år gammal och en blandning av Hollywood, Rickard Lejonhjärta och Arn från Varnhem.
Borgen är så stooor – en massiv klump av sten på toppen av en klippa – att den rymde två tusen människor och tusen hästar.
Jag bodde på lilla hotell Bebars som ligger på en kulle mittemot och satt på balkongen på kvällen och drack en lokal whisky som smakade flytande taggtråd och såg hur kvällssolen målade korsriddarborgen i blodrött.
Det var National Geographic i verkligheten. Efter detta besök i Arns värld fortsatte jag rakt österut ut i öknen i andra svenskars hovspår.
Riktning Bagdad.
Halvvägs ute i den syriska öknen ligger ruinstaden Palmyra.
Jag var inte förste svensken därute. Långt ifrån.
Redan för exakt tre hundra år sedan kom tre svenskar till Palmyra – tre av Karl XII:s officerare.
När Karl XII satt i Bender efter nederlaget vid Poltava skickade han ut tre av sina karoliner på upptäcktsresa till Syrien. De hette kapten Loos, friherre Sparre och löjtnant Gyllenskepp.
Ungefär mitt i den syriska öknen hittade de sagostaden Palmyra – lika spännande som korsriddarborgen Krak men tusen år äldre.
Det mesta i Syrien är urgammalt. Man kan inte parkera sin bil utan att backa in en mur som är flera tusen år gammal. Arkeologiska fyndplaster är lika vanliga som soptipparna.
Staden dit våra landsmän kom 1710 är drygt två tusen år gammal men full av gamla pelare, tempel, gravar, paradgator med gatsten och ett friluftsmuseum mitt ute i öknen.
Kapten Loos satt på en kulle ovanför Palmyra och ritade av de märkliga ruinerna. Men tyvärr, de flesta bilderna förstördes under kalabaliken i Bender.
Jag vände Tiguanens kylare mot öknen igen. Varthän? Bagdad eller Damaskus?
Jag valde Damaskus och hamnade på Bagdad Café.
Där satt Sultan, han hette så. Han kände igen mig från året innan då jag också var där, men på motorcykel. Vi drack te i sådana där små glas som de har i arabvärlden och Sultan sa att han skulle bli pappa för första gången i vår.
– Det här är min tredje fru, sa Sultan som äger Bagdad Café. Jag fick inga barn med mina två första fruar så jag bytte.
Bagdad Café är trettio år gammalt.
– Pappa startade kaféet, sa Sultan. Turisterna gillar det men det kommer inte så många nu förtiden med krig och elände.
Bagdad Café – uppkallat efter kultfilmen – är ett hopkok av orientalisk kitsch med bulliga kuddar, äkta kopior av handknutna mattor och ett sådant där vindkraftverk som man ser stå i västernfilmer och gnissla.
En annan av attraktionerna på Bagdad Café är en gammal Suzuki Jimny som såg ut som den blivit överkörd av en Scania.
Men den funkade.
– Jag har satt i en diesel från en Honda Courier, sa Sultan.
Efter lite pyssel lyckades Sultan dra i?gång sin Suzuki och motorn lät som när man skakar på en konservburk med rostig spik i.
– Funkar bra, sa Sultan.
Sedan var det dags att tanka men rätt många av Syriens bensinstationer är övergivna ruiner med oljespill, trasiga pumpar och sönderslagna rutor.
I staden Deraa körde jag runt i en halvtimme och letade efter en mack. Den första jag hittade hade kraftiga rostiga järnkedjor med hänglås runt pumparna. En karl i en filt sov bredvid dieselpumpen.
– Öppnar klockan tio, sa han. Kanske! Men där borta finns en annan mack, sa han och pekade.
Jag åkte dit.
Det var en av Syriens många ruiner men inte så gammal.
Den tredje macken var öppen men både bensinen och dieseln var slut.
Men på den fjärde – bingo!
Där fanns både diesel och bensin. Och en kö, tjugofem lastbilar, sovjetiska traktorer, kinesiska moppar…
Men eftersom syrierna är bättre på trevlighet än att driva bensinmackar vinkade de fram mig.
Dieseln i Syrien kostar tre kronor och det tycker myndigheterna är för lite för turisterna. Därför får man betala en skatt på hundra dollar vid gränsen, trots att Syrien är så litet att man kan köra rakt genom landet utan att tanka en liter.
På den här resan genom Syrien tankade jag en gång och det genomsnittliga priset med dieselskatten blev sjutton kronor per liter.
Dieselskatt för utlänningar är en lysande affärsidé som Anders Borg kan ta efter. Alla norrmän får betala tusen norska spänn i dieselskatt vid gränsen när de kör till Danmark för att handla billig sprit.
Öknen var tom, romantisk och full av gammalt skräp.
Största soptippen var en kyrkogård för gamla rostiga grävmaskiner, som en sista viloplats för dinosaurier.
Någonstans där ute i öknen gjorde jag en sväng ut i terrängen och höll på att bli hängande på kanten till en uttorkad flod. Men Tiguanen har ett elektroniskt program för terrängkörning och med ett knapptryck och lite rafs och krafs med fyrhjulsdriften kom jag loss.
Sedan var det dags för Damaskus – världens äldsta stad som ännu lever.
Att köra bil i Damaskus är som att åka omkring i en torktumlare. Alla kör för att döda och en del lyckas.
Jag fortsatte till Jordanien och där är det lugnare. På vissa sträckor står poliserna tätt som kebab-hak och hänger på motorhuven på en Ford Crown Victoria – precis som i Arizona eller Kalifornien. Och det funkar.
Jordanierna kör lugnare än syrierna.
Det kryllar av poliser i Jordanien och ibland är de hypernervösa. För fem år sedan terrorbombades bland annat SAS Radisson i huvudstaden Amman. 38 dog.
Säkerhetskontrollerna vid turisthotellen är så sträng att man inte kan ta sig in till baren utan en guide eller säkerhetsvakt.
Sedan sänkte jag mig så lågt som bara jag kan sjunka. Till jordens lägsta punkt. Den ligger vid Döda Havet. Vill man komma lägre får man gräva eller dyka.
Officiellt ligger Döda Havets yta 375 meter under världshavens yta. Men i verkligheten är den lägre. Döda Havets yta sjunker för varje år.
Döda Havet är som det låter – dött. Och så salt att praktiskt taget ingenting annat än mikroorganismer kan leva i vattnet.
På stränderna är det mera liv.
På fredagar åker jordanierna hit för att bada, dricka Coca Cola, slänga plastflaskor omkring sig och spela arabisk rockmusik.
Saltet gör att man flyter som en badboll och det går inte att drunkna om man inte simmar nedåt.
När man badar i Döda Havet upptäcker man många småsår och sprickor i huden som man intet visste att man hade. Saltet svider.
Även om själva Döda Havet är dött så är det mycket liv på stränderna. Där bor en miljards miljard flugor och de vill alla krypa in i öronen. Mycket surr.
Från Döda Havet finns det bara en riktning oavsett vilken väg man än väljer – uppåt.
Alltså körde jag från världens botten till ruinstaden Petra där även Harrison Ford har varit.
Han var där och spelade in de sista scenerna i ”Indiana Jones och det sista korståget”.
Efter Indiana kommer nu turisterna till denna märkliga stad som är handsnidad ur klipporna.
Petra är i dag utsett till ett av världens sju nya underverk – välförtjänt.
Man passerar genom en kilometerlång klyfta i berget som är hundra meter djup och så smal att två mulåsnor med turister knappt kan mötas. Sedan öppnar sig en jättelik gryta med tempel, gravar och bostäder, alla utmejslade ur den mjuka klippan.
Med det läget är det inte underligt att Petra glömdes bort i över tusen år.
Men nu är det alltså en jätteattraktion.
Ett tiotal mil söder om Petra ligger en av världens minsta öknar. Den ser ut som i en Hollywood-film med dyner, klippor och fyrhjulsdrivna bilar med turister.
Lawrence av Arabien och gänget som gjorde en film om hans liv var här, filmen fick sju Oscars. Se filmen först.
I dag finns ingen romantisk ensamhet längre i Lawrences Wadi Rum. Turister, bilar, försäljare – och faktiskt p-vakter.
Men kul ändå.
Syrien
Bankomater: Finns i större städer.
Bensin: Kostar sex kronor och diesel kostar tre hundra dollar i dieselskatt vid gränsen.
Billigt: Det mesta kostar cirka hälften mot i Sverige.
Bäst: Vänliga människor. Lite turism.
Byråkrati: Du måste ha ett tulldokument (carnet de passage) för bilen som skrivs ut av Motormännens.
Hotell: Dubbelrum på medelklasshotell kostar mellan 250 och 500 kr. Det går att pruta.
Mobilen: Funkar i större städer.
Språk: Alla i turistindustrin pratar engelska. Arabiska officiellt språk.
Svårigheter: Krånglig gränsbyråkrati för bilen. Risk för mutor.
Trafiken: En rysare, men bra vägar.
Visum: Får du enklast på ambassaden i Danderyd. Snabb och proffsig hantering.
Avstånd: Cirka 500 mil från Stockholm via Balkan och Turkiet.
Värt att besöka
Korsriddarborgen Krak des Chevaliers – Arn i verkligheten.
Ruinstaden Palmyra – följ Karl XII:s officerare i spåren.
Damaskus – stort, bullrigt, stökigt, urgammalt och charmigt.
Jordanien
Bankomater: Massor.
Bensin: Kostar fem kronor och diesel tre kronor per liter.
Billigt: Det mesta kostar cirka hälften mot i Sverige.
Bäst: Det är enkelt att resa. Gott om hotell och restauranger.
Byråkrati: En gnutta vid gränsen.
Hotell: Dubbelrum på medelklasshotell kostar mellan 250 och 500 kr.
Mobilen: Bra täckning.
Språk: Engelska och arabiska.
Svårigheter: Många säkerhetskontroller.
Trafiken: Tät, aggressiv och många fartkontroller. Vägarna är mycket bra.
Visum: Får du på konsulatet i Stockholm eller vid gränsen.
Avstånd: Cirka 550 mil från Stockholm via Balkan, Turkiet och Syrien.
Värt att besöka
Petra – Vackert, märkligt, hemlighetsfullt.
Döda Havet – Sätt ditt eget lägsta-rekord. Simma i salt.
Wadi Rum – riktig Hollywoodöken.
Jerash – Ruinstad i bergen.
Christer Gerlach
