Jeremy Clarkson kör Lexus LFA

Oförnuft och känsla

Clarkson är inte precis en person som frågar efter behov utan hyllar den magnifikt överflödiga LFA – även en isig vinterdag. Och så missar han lunchen …

V10-motorn i en Lexus LFA varvar från tomgång till rödmarkering på bara 0,6 sekunder.

Det är så snabbt att man var tvungen att montera en digital varvräknare eftersom en konventionell nål inte hann med.

Toyota menar att man ska ha 52 procent av vikten över bakaxeln för att få perfekta vägegenskaper. Därför sitter kylarna och batteriet i LFA baktill. Precis som behållaren för spolarvätska.

Bilen har en rätt enkel växellåda som sköts med paddlar. Växlingarna är långsamma och vilda. Men vid varje växling känns det som om en kroppsbyggare hade dragit till en i ryggen. Med en slägga. Detta får föraren att förstå att han verkligen sitter i en racer.

Karossen ser kanske konventionell ut, men faktum är att den är aerodynamiskt fintrimmad. Vid Willow Springs i Kalifornien upptäckte jag nyligen att ju snabbare man kör desto bättre blir greppet.

Det finns ljudrör som ­skickar motorns insugsvrål rätt in i cockpit. Och så ligger det en dam i skuffen och berättar var man hittar närmaste japanskeuropeiska fusion-restaurang. Jag älskar verkligen LFA. Så mycket att jag nyligen beskrev den som den bästa bil jag nånsin kört.

”Ett löjligt pris”

Naturligtvis fick detta både Hammond och May att hosta menande. Huvudsakligen för att bilen – som de gång på gång påpekade – kostar 3,4 miljoner kronor. Det är nästan fem gånger så mycket som en Nissan GT-R som är klart mer teknikfylld. Det är också mycket mer pengar än vad en Ferrari 458 eller Merca SLS kostar. Det är, menade de, ett löjligt pris.

Men de har fel. Att påstå att LFA är för dyr är som att påstå att en tusenmiljarders Mona Lisa är för dyr. Eller som att säga att det är meningslöst att köpa en Henry Moore-skulptur för 300 miljoner när man för en femtiolapp kan köpa ett keramikrådjur på loppis.

När det gäller en bil som LFA är priset inte relevant. Bilen är nämligen bara en teknikövning. En vrålande, framstörtande, däcktjutande spjutspets av industriellt superskryt. Den här bilen ska stå i en samlares klimatkontrollerade garage, som ett exempel från vår tid. Den är definitivt inte en bil som man köper och använder. Om man ändå gör det så kommer man då och då att tycka att den är lite irriterande.

Detta beror på att det bland alla de fantastiska detaljerna och känslan av att bilen konstruerats av psykopatiska ingenjörer faktiskt finns några punkter att anmärka på. De blev plötsligt tydliga vid en kort tripp till puben häromveckan.

De allt mer pekpinnande nyhetsteamen från BBC rådde bilister att stanna hemma och inte ge sig ut på resor som inte var ”absolut nödvändiga”. Men det här var nödvändigt. Jag behövde äta lunch. Och hur som helst så var dagen vacker. Inte ett moln på himlen och på marken ett tunt lager vacker vit skarsnö.

Klen bensintank

Jag satte mig alltså i bilen och tio minuter senare hade jag med en sträckning i nacken, en punkterad lunga och inälvorna i oordning lycktas knäppa fast det sanslöst bökiga bilbältet. Tio minuter efter det hade jag efter 77 backningar lyckats baxa runt bilen, som kanske har världens största vändcirkel, och var äntligen på väg åt rätt håll. Men jag kom liksom ingenstans för däcken, närmast av racingtyp, fick inget grepp på den isiga ­grus­vägen.

Därför lossade jag bältet, plockade fram snöskyffeln, gasolbrännaren och en bit säckväv. Och tio minuter efter detta satt jag åter bakom ratten, hungrig av allt jobb och såg fram emot lunchen. Efter ytterligare tio minuter hade jag fått fast bältet igen. Och så for jag iväg.

För att stilla törsten plockade jag fram en flaska läsk ur dörrfickan och tog en slurk. Det var då jag noterade att bilen saknar mugghållare. Nåja, det var ju inte hela världen för Lexus har en bensintank som är exakt sju procent mindre än en cigarettändares.

Därför skrapade jag front­spoilern på infarten till en mack, knäppte upp bältet, slängde den nästan fulla läskburken i papperskorgen, fyllde upp med 0,3 liter V-Power, klev in, och efter ytterligare tio minuters bökande med bältet skrapade jag mig ut på vägen igen. Så var jag äntligen på väg på riktigt.

Behöver en sjunde växel

Det blev ett väldigt zickzackande. Mycket märkligt. Jag hade kört just den här bilen tidigare. Det var på sommaren och den gick hur rakt och fint som helst. Men sedan dess har någon i overall gjort någon liten ändring på chassit – däck? camber? – och resultatet har blivit att bilen följer varenda liten ojämnhet i beläggningen, helt oberoende av vad man gör med ratten.

För att försöka glömma problemet vred jag på den utmärkta Mark Levinson-stereon och valde DAB. Det fungerade inte. Och sedan behövde jag lite mer bensin.

Efter detta och ännu en punkterad lunga när jag knäppte på bältet, så blev vägen bredare och jag gav järnet. Snart var jag uppe i 110 knutar och öronen började blöda, för vid den farten ligger motorvarvet på 3 000. Man behöver en sjunde växel i LFA men det finns ingen sådan.

Man behöver också lite mer plats i skuffen. Som det nu är måste man ställa eventuella resväskor bakom sätena och det betyder att man inte har någon bakåtsikt via innerspegeln. Det var just därför jag inte såg polis­bilen som närmade sig. (Men varför hade JC en resväska när han skulle till puben för lunch? red.)

Bättre att jogga

Efter en del förmaningsord kunde jag ge mig av igen med sprakande radio, tjutande motor och däcken troget följande de spår snöplogen gjort. Så till slut hamnade jag helt naturligt på vägstationen. Det är här som alla LFA-förare till slut hamnar, i varje fall om en man i overall har varit under bilen med en skiftnyckel.

Till slut kom jag trots allt fram till puben och åt vad som med tidens gång hade blivit kvällsmat, och jag fann anledning att fundera över LFA-bilen …

Med de möjliga undantagen Ariel Atom V8 och Caterham R500 kan jag inte komma på någon bil som gör en tripp till puben en vacker vinterdag till ett sånt jäkla jobb. För Willow Springs? Ja. Men för att ta sig från Chipping Norton till puben The Kingham Plough och käka en snigeloch­svampmacka? Nej. Då är det bättre att jogga. Jag tänker ändå inte ändra uppfattning om den här bilen. Jag tycker fortfarande att det är den bästa bil jag kört.

Skälet är att för en tämligen ­betydelselös summa kan man köpa en tavla och hänga på väggen. Den kan till och med vara ganska fin. Men det hindrar en inte från att drömma om Turners ovärderliga Rain, Steam and Speed.

Den är gammal. Den är krackelerad. Den är suddig och försäkringspremien skulle vara enorm. Men vad skulle du helst vilja ha? Den? Eller Gråtande gosse? Hammond och May skulle satsa på Gråtande gosse. Men jag har känslan, så den är verkligen inte min grej.

TEXT: JEREMY CLARKSON   FOTO: LEE BRIMBLE & JUSTIN LEIGHTON
Översättning: Peter Haventon © BBC Magazines, publicerad i Top Gear Magazine #240, 2013