Vintertest: Här är bästa busbilen

Publicerad 2013-03-04

Vilken bil är roligast?

Det är sällan synd om oss på Aftonbladet Bil men ibland är livet lite roligare än annars. Till exempel när vi har fyra bus­ bilar, skodda med fina dubbdäck och slingrande vintervägar så långt ögat når framför oss. Alla bilar har olika egenskaper men en gemensam nämnare! Att göra livet så roligt som möjligt för föraren.

Man kommer till en punkt i livet där man inser att man inte kan ha ett fordon för varje ändamål – har jag hört... Själv har jag som tur är inte kommit dit än. Men skulle jag någon gång få för mig att bara ha en bil skulle det bli väldigt jobbigt för den bilen finns inte. Men det finns bra kompromisser, som de här bilarna till exempel.

Bakhjul mot fyrhjulsdrift

Vi är på väg mot Norråker och snövallarna växer sig allt högre. De inger trygghet, räddar oss från att fara ut i skogen om olyckan skulle vara framme.

– Kan ni ta det lite lugnare där fram, knastrar det till i radion. Benjamin ligger sist i Toyota GT86 och trots att vi inte kör fort på Bävervägen (den kallas så) har han svårt att hänga med. Det beror inte på att Benjamin är en dålig förare. Toyotan är bakhjulsdriven, vi andra åker fyrhjulsdrivet. De fyrhjulsdrivna bilarna går som tåget medan Benjamin hela tiden får balansera bilen. Antisladdsystemet kliver naturligtvis in så fort det behövs men ögonblicket innan antisladdsystemet hjälper till är obehagligt och det ögonblicket kommer gång på gång, i princip i alla kurvor.

Med antisladdsystemen urkopplade kräver fortfarande GT86 mest av sin förare men den som behärskar sladdkonsten har otroligt roligt. Oavsett om man kör på en rallyslinga eller på en tom storköpsparkering. Problemet med framkomligheten gör det dock lite irriterande att köra GT86. Problem som man slipper i de övriga bilarna.

Få saker slår Subaru

Toyota GT86 ger mest bus för pengarna, den känns till och med prisvärd. Lilla Audi A1 Quattro är ett riktigt busfrö, snygg och stilig men går som ett as. Men så är Audin dyr också. Betydligt billigare och bättre på många sätt är BMW M135i xDrive. Med aktivt chassi kostar bilen 421 900 kronor. Och det är en fantastisk bil!Rolig som bara den när du vill och komfortabel (på riktigt) när du vill det. Enda minuset med BMW:n är att den känns lite för sofistikerad, lite för lite rally.

Och vinnare blir Subaru STI Racing, en bil som visserligen ser lite pubertal ut och som inte är helt lätt att leva med till vardags men med en öde, snöig skogsbilväg framför sig är det få saker som slår den, varken i fart eller njutning.

BMW M135i xDrive

Till skillnad från övriga bilar i testet är det inte mycket som skvallrar om att BMW M135i xDrive är något speciellt. Ingen stor macho-spoiler och inga svulstiga rallyattribut. Den är helt enkelt ganska diskret – tills man trampar gasen i botten.

Det här är en bil som ger skäl för uttrycket – en ulv i fårakläder. Det är en bekväm, hyggligt praktisk och smidig bil som med några knapptryck förvandlas till en dräpare.

Efter 70 mil i komfortläget har jag lite svårt att tro att BMW M135i xDrive kan uträtta särskilt mycket mer än att transportera mig fort och komfortabelt. I det här sällskapet är det ingen tvekan om vilken bil jag skulle välja på långresan. Fjädringen sväljer mjukt tjälskotten och kupén är tyst och ombonad.

Motorn finns där och gör inte så mycket väsen av sig och tillsammans med BMW:s åttaväxlade automatlåda blir anrättningen angenäm, oavsett om du sitter i köerna in mot stan eller kör på en öde E4 norrut. Motorn är till och med förvånansvärt snål, den drar visserligen närmare en liter per mil (0,92 l/mil) men det är helt okej för en fyrhjulsdriven bil med en 320 hästkrafter stark motor. Och vid lugn landsvägskörning sjunker förbrukningen nedåt 0,7 liter per mil.

Mjuk och snäll

BMW M135i xDrive känns nästan lite för fin för att vara med i det här sällskapet, så mjuk, snäll och diskret.

Men till vänster om växelspaken finns en knapp där man kan välja komfort-, ekonomi-, sport- eller sport+-läget. Jag väljer sport+-läget, håller ned antisladdknappen strax ovanför tills systemet kopplas ur helt och för växelspaken till vänster för manuell växling. Det känns nästan hur bilen stramar upp sig, trots att jag inte börjat rulla än. Så fort jag ger gas är skillnaden uppenbar, det är en helt annan bil. Gasresponsen är mer direkt, fjädringen betydligt styvare och växellådan växlar inte mjukt och skönt längre utan hårt och direkt.

Fyrhjulsdriften har en fantastisk förmåga att skicka kraften mellan axlar och hjul och där de andra fyrhjulsdrivna bilarna spinner iväg känns det nästan som att BMW M135i xDrive har tentakler ute som letar grepp, finner det och drar iväg bilen.

Perfekt styrning

Som alla BMW är styrningen perfekt med mycket känsla och lagom direkt. Det är bara att rikta in bilen i kurvorna och ge gas så löser bilen och tekniken resten. I princip den enda nackdelen med BMW M135i xDrive, förutom att den är dyr, är att fyrhjulsdriften nästan tänker lite för mycket. I jämförelse med den exakta okomplicerade känslan i Subarus fyrhjulsdrift tänker BMW:n i varje kurva – lite mer kraft där, lite mindre där, oj för mycket kraft och så vidare. Och allt tänkande tar lite udden av köregenskaperna på den slingriga vintervägen. Det är kul och det går fort men det är inte lika roligt och går inte heller lika fort som i Subaru STI Racing.

Men BMW M135i xDrive är den bästa kompromissen av bilarna i testet just för att den är så allsidig.

En andra åsikt:

"BMW:n är rena fyndet jämfört med Audi A1 Quattro. Det här är ju en BIL, med fyra dörrar, grym komfort och ett mustigt motorljud – och 100 000 kronor billigare. Å andra sidan är temat för testet ”busbilar” och i sammanhanget är M135i en gentleman." – Benjamin Ekroth

Audi A1 Quattro

Audis ärtiga småbil A1 med fyrhjulsdrift och 256 hästkrafter stark turbomotor blir A1 Quattro, en hyllning till saliga Audi Urquattro. En kvick bil som far som en kanonkula genom skogen och som dricker bensin som en hel karl.

Min första reaktion är inte bara imponerad. Jag har kört vanliga A1 en del och tycker om den. Men när jag tvingas ta omtag för att ta mig in i en parkeringsficka med A1 Quattro inser jag att Audi fått offra en hel del av A1:ans smidighet för att göra den till ett rallyjärn. Men bilen ser fortfarande ut som en A1, om än lite fränare, och känns som en Audi. Lika tyst och väl hopskruvad men med en fjädring som är betydligt hårdare.

Det var länge sedan Audi lämnade rallyskogarna och det finns knappast någon baktanke med Audi A1 Quattro att återvända. Det här är en unik bil som bara ska tillverkas i 333 exemplar, ett smycke för den som redan är inbiten Audi-ägare. För jag misstänker att prislappen på en halv miljon kronor avskräcker många som inte redan har en eller två Audi i garaget. Till Sverige kom åtta stycken Audi A1 Quattro och enligt rykte finns det ett par bilar kvar – osålda.

Ettrig motor

I Urquattron satt en råmande femcylindrig turbomotor under huven, i A1 Quattro en fyrcylindrig tvålitersmotor med turbo på 256 hästkrafter som låter mer vass, ettrig och väsande. Ju mer jag gasar desto bättre fungerar A1 Quattro. Styrkänslan är inte lika direkt som på de andra bilarna men den korta längden gör att bilen ändå byter riktning blixtsnabbt. Kraftig turbomotor, fyrhjulsdrift och kort axelavstånd kan utan problem ställa till det för en bil, göra den svårkörd och nervös. Men Audi har med hjälp av fyrhjulsdriften från Haldex fått till det och A1 Quattro är precis i gränslandet mellan vild och stabil. Precis där man vill att en busbil ska vara.

Audi A1 Quattro är trots allt mer en kompromiss än Subaru STI Racing och det gör att A1:an förlorar i rallyskogen. Den lilla bilen är minst lika snabb som betydligt motorstarkare BMW:n men Subarun hänger den inte med. Men i Stockholms innerstad där Subaru STI Racing med sin stora spoiler faktiskt ser lite raggaraktig ut smälter Audi A1 Quattro in perfekt med lagom mycket rallyutseende.

En andra åsikt:

"Här hade Audi chansen att göra något riktigt unikt, att skapa 333 bilar för historieböckerna – precis som dåtidens original-Quattro. Och visst gör 265 hästkrafter och fyrhjulsdrift i lilla A1 quattro den sällsynt effektiv, men de hade kunnat göra den så mycket mer. De hade chansen att tillverka 333 extrema bilar, men nu blev de bara 333 häftiga A1:or." – Erik Gustafsson

Subaru Impreza WRX STI

Den är oborstad, burdus, ganska besvärlig – och alldeles underbar! Alla nackdelar med Subarus värsting STI Racing blåser bort i samma ögonblick som du får en krokig väg för dig själv. Grus, asfalt eller snö spelar ingen roll, i den här bilen blir alla rallyförare.

Den är femsitsig, har ett hyggligt bagageutrymme och fällbart baksäte. Den går att åka till jobbet med, skjutsa ungarna till dagis. Den fungerar till det mesta vardagliga, tråkiga. Och den är snabb som fan!

Men Subaru STI Racing är mer än bara mycket motor, fyrhjulsdrift och hård fjädring. Det här är en bil som inte bara ser snabb ut, den är det!

Den 20 hästkrafter starkare BMW M135 xDrive har inte en chans på småvägarna och det beror på att BMW:n är mer kompromissad än Subarun. STI Racing är gjord för det här, att vara snabbast på krokiga skogsvägar, sommar som vinter. Styrningen är direkt och exakt och motorn har massor av kraft men det som gör bilen så ruggigt snabb är framförallt att den aldrig överraskar. Den gör exakt som du vill, hela tiden.

Rejält understyrd

Differentialen mellan hjulaxlarna är ställbar, det ser fränt ut men jag ser ärligt talat inte nyttan i det. I instruktionsboken står det att för bäst drivning på snö och is ska mittdiffen låsas och det fungerar fint om man ska upp för en backe. I svängarna understyr bilen rejält och kör du inte på sladd hela tiden kommer du förr eller senare att åka av, rakt fram i en kurva. Bäst går STI Racing i det automatiska läget. Då styr bilen in exakt som du vill i böjen och när du kliver på gasen för att ta dig ut ur kurvan låser automatiken diffen innan du hinner reagera. Snabbt, effektivt och odramatiskt.

Enda nackdelen på busturen är att turbomotorn drar i sig ohemula mängder bränsle – snudd på tre liter milen!

Törstig på landsvägen

Subarun är inte så dålig på att dricka bensin på landsvägen heller och snittar 1,07 liter per mil på vägen upp till Norråker.

Och även om Subaru STI Racing fungerar till det mesta så är den mindre bra på mycket. Bullret och stötigheten kan man leva med, det är ju trots allt en rallybil. Att skit från saltade vägar drar upp längs sidorna och ganska snabbt gror igen både sidorutor och backspeglar är värre. Och att bromsarna efter några mil utan att bromsa på E4:an inte riktigt biter och sedan drar snett när det är dags att bromsa känns verkligen inget vidare. Förmodligen lyckas inte bilens aerodynamik styra undan saltslasket som i stället fastnar på bromsskivorna och när det är dags att bromsa tar det något ögonblick innan saltfilmen slipats bort och bromsarna tar. Det är rent trafikfarligt och jag undrar om japanerna testat bilen i svenskt saltslask.

Ändå är det här en bil att älska för på fina vintervägar finns det inget roligare.

En andra åsikt:

"Den både känns och ser ut som en tvättäkta rallybil. Ju hårdare man kör den desto roligare är det. På en snöig krokig skogsväg blir det som rallyspel med Colin McRae, fast på riktigt." – Jonas Bilberg

Toyota GT86

Varje rondell och korsning lockar Toyota GT86 till sladd och den fina balansen gör att man gärna låter bilen sladda ut. Men GT86 kräver en hel del av sin förare och framkomligheten på snö och is är minst sagt usel.

Enda bakhjulsdrivna bilen, ja faktiskt enda tvåhjulsdrivna bilen i gänget har svårt att hänga med de fyrhjulsdrivna bilarna på vintervägarna. Det är klart att det är lite orättvist att ha med GT86 men faktum är att det är en bil som ger väldigt mycket körglädje för pengarna, även på vintern.

Det här är en bil som gör dig på bra humör, även i låga hastigheter. En väldigt fin balans och en rivig motor som gillar höga varvtal – mycket mer behövs inte.

Men, trots fina vinterdäck är framkomligheten rätt usel och kollegerna ledsnar snart på att stup i ett springa ur sina bilar och skjuta på GT86 för att jag ska ta mig fram. Och inte nog med att det driver dåligt, motorns dåliga vrid på låga varv gör att jag stup i ett får motorstopp.

Med antisladdsystemet urkopplat är Toyota GT86 en slingrande orm som inte vill gå rakt fram och den kräver all koncentration av föraren. Rumpan kommer farande som ett pistolskott men en känslig gasfot och blixtsnabba rattrörelser tyglar bilen. Det går brett men med lite träning kontrollerat. Och det är otroligt roligt.

Motorn räcker på snö

På sommarväglag hade det inte gjort något om motorn haft lite mera kraft. Här på vintervägen räcker boxermotorns 200 hästkrafter gott och väl, bakhjulen spinner loss när du vill. Med antisladdsystemet inkopplat får systemet jobba hårt för att hålla bilen i schack, det bromsar och rycker och motoreffekten stryps till ett minimum. Det går riktigt långsamt på den krokiga vägen men det går tryggare.

Några blir lite rädda för GT86, särskilt på den isiga landsvägen. I normal hastighet känner man ofta hur antisladdsystemet får gå in och häva sladdar. Det går bra men det känns lite olustigt.

På motorvägen blir man lite less på vägbullret och det höga motorsurret. Toyota GT86 är ingen vidare långfärdstransportör. Och den i sammanhanget lilla motorn är förvånansvärt törstig, under blandad landsväg- och motorvägskörning drar den nästan på pricken lika mycket som BMW:n trots att GT86 är 120 hästkrafter svagare och saknar turbo. Under busåkningen däremot är Toyotan klart snålast och drar ”bara” 1,8 liter milen när vi har det som roligast.

Extrem körglädje

Men nackdelar med buller, motorsurr och fjädring som är ganska hårt satt uppvägs av körglädjen. Och det är en körglädje som man inte måste åka fort för att hitta, Toyota GT86 är lika rolig på en krokig vinterväg som på IKEA-parkeringen. Och för priset, strax över 300 000 kronor, får man extremt mycket körglädje och sportbilskänsla.

En andra åsikt:

"Om testet bara hade handlat om busigast möjliga bil hade Toyotan legat väldigt bra till. Det här är en bil som bråkar och slirar och knuffar vid minsta provokation. Medan de andra bilarna måste piskas upp i ganska höga hastigheter känns Toyota GT86 livsfarlig redan i 30 km/tim. Och det faktum att man i princip sitter på marken gör ju inte saken sämre." – Tom Fägrell

Följ ämnen i artikeln