Kulturkrock – med bil genom Marocko

Robert Collin

Robert Collin tipsar om en alternativ bilsemester

Att bila i Marocko är ett stort äventyr från början till slut. Det är vänligt och vackert och nytt blandas med uråldrigt. Intill den toppmoderna betalmotor­vägen plöjer bönderna sina åkrar med åsna och sår för hand med utsäde de bär i en påse på magen.

Krockskadad runt om, främre kofångaren hänger på trekvart, bakre är nära att ramla loss, vänster ytterspegel är krossad, det är bucklor precis runt om, däcken slut och ratten liknar en torr, utsliten vettexduk.

Och ändå var det just för att slippa problem som vi gjort upp om hyrbilen redan hemma, och vi valde Europcar. Vi hade lite bråttom, 47 mils körning från Marrakech till Meknes, och ville helst inte komma fram i mörker. Det har vi lärt oss, kör aldrig bil i mörker i länder där människor, åsnekärror, cyklar och till och med bilar kan vara osynliga när solen gått ner.

Men vad spelar det för roll att man gjort upp allt i förväg?

Vad får vi för bil, blir det en Clio Classic, som vi beställt?

– Få se, säger mannen bakom disken, om du betalar fem euro extra per dag får ni en Renault Fluence i stället, en mycket bättre bil. Robust och rejäl på vägen.

Jag tvekar, han ser det, och tar fram en bild på datorn. En tjusig röd bil i lätt motljus. En Renault Mégane med baklucka.

– Och så är det diesel, så mycket som ni ska köra blir det rena förtjänsten. Sju kronor litern i stället för tolv, och halva förbrukningen.

– Ok.

Men det är ingen tjusig röd Fluence i motljus som står där på flygplatsparkeringen. Utan ett vrak i obarmhärtigt dagsljus.

Mehmed som följer oss till bilen antecknar skador på en skiss, den blir fullklottrad, och så slänger han in våra väskor i skuffen, där hälften av Saharas sand redan ligger. Resten av ökensanden har vi inne i bilen.

– Hur långt har den gått, frågar jag.

– Det spelar ingen roll, säger Mehmed, ni har obegränsade kilometer.

Men jag vill gärna veta hur snabbt man kan köra ner en bil till skrot. Mätaren visar 85 000 kilometer.

– Ring chefen, säger jag, vi vill inte ha den. Ta fram vår Clio Classic och de extra pengarna tillbaka.

Efter mycket om och men kommer en tredje person fram. Irriterad över att vi fotograferar vraket.

– Sluta med det där, radera bilderna genast! Den där bilen är ”blockerad”, det är ett misstag att ni fick pappren till den bilen. Det var aldrig meningen. Ni ska ha en Dacia Lodgy, en mycket bra bil.

– Hmm, konstigt med bilden på en Fluence i solnedgång, försöker jag.

– Bra bil, säger jag till Mehmed, när vi tittar på vår nya bil, och fina däck. Det där är vad jag kallar fina däck.

– Dom är inte fina, dom är nya, säger Mehmed.

Och det har han kanske rätt i. Vår Dacia Lodgy, tillverkad i Marocko bara någon månad tidigare är ju så gott som ny, med 850 mil på mätaren och bara lite småbucklor här och var, och bara lite sand.

Asfalt bara i mitten – Chicken race vid varje möte.

Marockanska vägar är ofta bara asfalterade i mitten. Lagom brett för en bil. Vid möten är tanken att båda bilarna girar lätt till höger och möts med höger hjulpar ute i gruset. Men marockanerna känner igen en hyrbil och ligger kvar mitt i, säker på att turisten kör av helt och hållet.

Jag har tröttnat på det där. Antingen svänger vi av båda två, eller om det saknas god vilja hos motparten, det ser man snabbt, är det jag som inte girar av. Och eftersom ingen vill krocka så sliter marockanen i den mötande bilen till slut tag i ratten och far av med en skräll. Bara en enda gång den här resan var det riktigt nära ögat. Då trodde jag att backspegeln skulle ryka.

Dacia Lodgy byggs i Marocko

Dacia är Renaults lågprismärke med största fabriken i Rumänien. Men nu byggs Dacia även i Marocko och den lilla familjebussen Lodgy byggs enbart i fabriken i Tanger uppe vid Medelhavet.

Lodgy är med råge den bästa Dacia som jag kört. Den känns fullt modern på de flesta sätt. Fin komfort, anständiga köregenskaper.

Grymt rymlig. Fantastiskt baksäte och bagageutrymmet slår allt jag sett tidigare.

Sikten är fin med hög sittposition och stora glasytor. Dieselmotorn är råstark men protesterar när jag lägger i femman för tidigt. Då vibrerar hela bilen.

Det mesta känns ”billigt”, klädslar, plasten invändigt, klonken i dörrarna. Men så är det en billig bil också. I Marocko kostar den som en normal småbil trots att den är rymlig som en Volvo V70.

Låsningsfria bromsar finns, men inte ansti­sladdsystem.

Bromsar för kameler – räddar Skalman

På väg från Agadir upp i Atlasbergen och mot bergsbyn Tafraut kommer en kamelhjord på minst hundra djur som ska över vägen. Tvärnit.

Alla stannar till utom en Grand Taxi, en landsortstaxi, de bromsar aldrig för någonting.

En liten stund senare kommer en sköldpadda som också ska över vägen. Det är rätt hård trafik och sköldpaddan har bara kommit halvvägs mot mitten. Ny tvärnit, backa tillbaka och rädda den saktfärdige över vägen. Jo, han verkade nöjd, varken kissade eller bajsade på mig.

Turisterna flyr den arabiska våren

Turismen i Nordafrika är i kris efter den arabiska våren. Det gäller utan urskiljning de länder som haft sin revolution och de som inte haft den. Det är lätt att hitta hotellrum på plats, men kan ändå vara praktiskt att leta och boka på nätet. Då är det ”prutat och klart”.

Vi bodde på Riad D’Or i Meknes och det var som att kliva in i ett sagoslott. Huset från 1700-talet ligger mitt i den gamla medinan och ser som alla riader inget ut från gränden utanför. Men där inne öppnar sig en egen värld med fontäner, kakel och mosaik och vindlande gångar och trappor i en labyrint som aldrig tar slut. Bo på riad, ett minne för livet för under 500 kronor natten för två med frukost!

I Agadir bodde vi på 4-stjärniga Best Western-hotellet Park Odyssé. Inte för att det är Best Western, tvärtom gör en amerikansk hotellkedja i Marocko att man blir tveksam, men för att det är prisvärt (450 kronor för två i ett dubbelrum med grym frukost), ligger perfekt nära strand och centrum och har en mycket omtänksam och vänlig personal.

En varmrätt kostar 70 - 100 kronor på turistställen (som har alkohol) eller under 50-lappen på lokala restauranger utan rättigheter.

Bästa köttgrytan (tagine viande) äter vi hos Azis i Moulay Idris. Gryta, flaskvatten, mynta-te och granatäppeln till dessert för 50 kronor, för två!

20 000 trutar kan inte ha fel!

Svenskarna vill inte turista i Nordafrika längre. Men trutarna är inte lika misstänksamma. I september flyger de söder ut som vanligt. De från svenska ostkusten reser till Egypten, de från västkusten och släkten i Norge far till Marocko, de flesta till Agadir. Varje dag sitter 15 000–20 000 hungriga trutar vid fiskfabriken i hamnen i Agadir och väntar på att avloppspumpen ska gå i gång och att fiskrenset ska spolas ut. Gott!

I april flyger de norr ut igen.

Vill du veta mer om trutarnas semestervanor, gå in på Trutbloggen, urbanringing.blogspot.se och läs allt som är värt att veta.

James Bond i Fez – jagad av falska guider

Jag känner mig som James Bond när jag kör in i Fez, förföljd av först en, sen tre falska guider på splitter nya skotrar. Jag byter fil blixtsnabbt, kastar mig i allra sista stund in på smala tvärgator. En gång blir gatan plötsligt enkelriktad. När jag bromsar in för att vända är jag omringad. En knackar på sidorutan: Söker ni vägen till medinan [Gamla stan, ungefär, reds anm]? Jag skriker åt honom att försvinna, lägger i backen och är fri. I fem sekunder. Sen är de i kapp.

Vi är helt vilse i labyrinterna av smågator, men så ser jag en port in i den gamla medinan, och en parkering. Jag kör dit, blir invinkad av parkeringsvakten och när jag kliver ur står en av de falska guiderna där, och frågar med ett leende: Är ni på väg till medinan?

– NEJ! skriker jag, och han förstår. Till slut. Vi vill inte ha hans hjälp.

På franska kallas de faux guides, alltså falska guider, och de har som levebröd att trakassera turister och näringsidkare. Om du har sällskap av en falsk guide vill han ha minst hundra kronor för att han hänger dig i hasorna en timme, och sen ska han ha provision på allt du köper medan han är med. Så utrymmet för dig att pruta blir mindre.

Pruta på precis allt – från mattor till böter

Rachid säljer mattor i medinan i Meknes och till slut ligger ett tjugotal olika mattor på golvet i butiken. Knutna i en by, vävda i en annan, både knutna, vävda och broderade i en tredje. Och gamla mattor. Gamla mattor är finare. Till slut går vi därifrån med en som ska vara gammal och som vi prutat från 7 000 till 3 000 kronor.

Ett par dagar senare är vi torsk igen. Abdul i en annan del av medinan pratar så munnen håller på att gå ur led. Det är samma hög med mattor, samma byar och nya och gamla.

– Förr vävdes mattor av kärlek till hantverket, nu är det bara kärleken till pengarna. Klart att det blir sämre då. Får jag se, säger han och tittar på bilden från Rachids butik.

– Den där är inte gammal, säger han. Titta på mönstret, det upprepas gång på gång.

Vi går därifrån med en matta som är gammal, på riktigt, och är nöjda med prutningen från 8 000 till under 2 000 kronor.

På hotellet, en riad i medinan, säger ägaren att Abdul är en skojare.

Ett par dagar senare är vi torsk ännu en gång. Polismannen från Gendarmerie Royal vinkar in mig till kanten.

Menar du mig? Jag pekar på mig själv genom vindrutan. Han nickar. Vänligt och stiligt i sin vita kavaj, byxor med smala ben och ridstövlar. Han är ovanligt lång, kanske 180 cm, smal och i fyrtioårsåldern.

– Du körde för fort.

– Det är inte möjligt, säger jag.

Jag bromsade ju in när en mötande bil varnade med helljuset, men det säger jag inte.

– Jo, 90 där det är 80. Och du hade redan passerat fyra skyltar.

Han vill ha 300 dirham, 260 kronor.

Jag skrattar.

– Då har jag inte ens till motorvägsavgiften, säger jag.

Visar upp mina 320 dirham och motorvägsbolaget vill ha 21 dirham.

– Kom säger han, vi går till polisbilen. Den är trevligt inredd, vi sätter oss i varsin fåtölj. Gendarmen drar fram kvittoblocket. Titta här, 300 dirham, 90 km/tim, en annan 300 dirham 93 km/tim.

Hans kollega tittar in genom den öppna bildörren. Lika stilig, men lite kortare och ett par år äldre.

Jag suckar.

– Ni tar ju alla mina pengar! Men jag är van att pruta. Alltid, på allting.

– Det är rätt, säger kollegan. I Marocko ska man alltid pruta.

Det är som hos matthandlarna Rachid och Abdul i Meknes. Bara det söta mynta-teet saknas.

Jag håller i mina 320 dirham, och räcker över 120 till polismännen. Kollegan som hänger in genom dörren tar sedlarna, ger tillbaka 20-lappen och säger att nu är det bra. 100 räcker. Och så slänger han 100-lappen på golvet under sätet.

Sen tar han med mig till lasern på sitt trebenta stativ bakom bussen och visar i displayen.

– Där är du, det är ditt regnummer, och där ser du hastigheten, 90 km/tim. Och här ser du avståndet. Vi tog dig på 749 meter.

Kör försiktigt nu, säger den långe som stoppade mig. Det är kontroller hela vägen söderut. Och högsta tillåtna hastigheten på motorväg är 127 km/tim. 1-2-7, förtydligar han.

Jag passerar 120-skylten, gasar upp till tillåten hastighet, och jämför bilens hastighetsmätare med den exakta hastigheten enligt Tomtom-navigatorn. Jag kan hålla 130 på mätaren.

Torsk igen! Mitt inne i Agadir. En polisman som ser närmast jovialisk ut vinkar diskret med ena handen. Jag svänger in till kanten.

– Du körde mot rött! Det kostar 700 dirham (560 kr).

– Men va fan, jag såg ju inte ens rödljuset. Är du säker? 700? Du får 200.

– Brukar ni göra så i Sverige?

– Aldrig!

– Jag visste väl det.

– 200, säger jag. Vi är inte i Sverige!

Och så blir det.

Var står polisen? Överallt!

Marocko är ingen polisstat, utan en enväldig monarki. Kungen bestämmer. Så det är väl han som har bestämt att polisen och gendarmeriet ska kolla upp undersåtarna i trafiken. Polisen har hand om städerna, gendarmeriet, som hör till militären sköter landsvägar och motorvägar. Lasern är populär och mäter hastighet på upp till 1 000 meters avstånd, med sju kilometer i timmen i säkerhetsavdrag (det är därför 127 är högsta fart på motorväg).

Poliserna är alltid uniformerade men står gärna i skuggan av en palm, där de är svåra att se.

En mötande bil som blinkar betyder nästan alltid att polisen står lite längre fram. Inte som här hemma att föraren är arg på dig.

Det är förbjudet att fotografera gendarmerna (eftersom de är militärer, med någon form av logik). En gendarm utanför byn Imi-n-Tanoute blev mycket förtjust när jag sa att jag var svensk:

– Vi lär oss av den svenska trafiklagstiftningen, som vi försöker följa och anpassa till marockanska villkor, sa han.

InshAllah! – Om gud vill...

Många marockaner verkar vara fatalister. Varför använda reflexer, cykellyse eller ens slå på bilens halvljus i kolmörkret när det ändå är gud som bestämmer hur dagen ska sluta?

Att köra i mörker är extremt farligt och jag bestämmer mig alltid för att inte köra när det börjar skymma. Ändå är jag där. Med alla sinnen på helspänn, vad var det där? En kolsvart cyklist som korsar vägen. En fotgängare i svart klädsel. En åsnekärra. En bil utan lysen. Några småungar.

Vi ser flera olyckor. Alltid i mörker. En gammal man i grå dräkt påkörd och dödad av en skoter när han gick osynlig längs vägen.

En cyklist påkörd av en annan skoter.

En mopedist påkörd av en taxibil mitt inne i Agadir. Aldrig på dagen. Bara i mörker.