Clarkson: ”Passar den här bilen mig?”
Publicerad 2013-12-16
Den verkliga konsten att köpa rätt bil
Man väljer sin kavaj för att man tycker att den passar en. Och precis så är det med bilar nu för tiden.
Ännu en dag. Ännu en störtflod av mejl från medlemmar av Twitterarmén: ska de köpa en BMW X3 eller en Audi Q5? Eller så vill man veta vad jag tycker om Hyundai Veloster. Eller om en begagnad Jaguar XK är ett vettigt köp. Och det enkla svaret på alla dessa frågor är att jag inte har en aning.
Huvudsakligen beror det på att det inte längre är 1932. På den tiden fanns det hundratals biltillverkare och alla försökte hitta på nya och intressanta saker. Ventiler monterades liggande, axlar fästes på tak. Växellådor sattes upp-och-ner och man använde riktigt tjock marmelad i stället för bensin.
Därför var motorjournalistens jobb viktigt. Han – jag hade just tänkt skriva ”eller hon” men jag tror inte att det är nödvändigt – sög på sin pipa, lyssnade på ingenjörer som förklarade varför de hade svetsat fast kardanaxeln på rattstången och skrev sedan en lång text om huruvida lösningen hade fungerat eller ej. På den tiden var fenomenet överstyrning inte tillnärmelsevis så viktigt som det tycks vara i dagens motorjournalistik.
I dag är skillnaderna mellan en Audi Q5 och en BMW X3 försumbara. Att välja en favorit utifrån de tekniska förutsättningarna är som att välja sin favorit bland två sardiner. Eller två mineralvattenflaskor. Eller att välja sitt eget favoritöra.
Enda sättet att välja mellan dem, eller att avgöra ifall man gillar Veloster, eller om Jaggan är ett bra begbilsköp är genom att föreställa sig att man sitter bakom ratten, och så ställa den uppenbara frågan: ”passar den här bilen mig?”
Tänk på bilen som en kavaj. De är i stort sett likartade. I stort som smått och alltihop sitter ihop med bomullstråd och är gjort av naturfibrer. Och ändå förhåller det sig så att en jacka som en tysk underhållningspresentatör gillar inte alls skulle sitta bra på exempelvis K-G Bergström. Han skulle se fånig ut. Man väljer sin kavaj för att man tycker att den passar en. Och precis så är det med bilar nu för tiden.
Alldeles osökt kommer jag nu att tänka på Rolls-Royce Phantom Coupé. Jag korsade södra Frankrike i en sådan i förra veckan och jag tyckte jag passade alldeles förträffligt i den. Speciellt den helvita interiören föll mig i smaken. Det var som att sitta inuti Elton Johns flygel. Och som jag älskade den där fräsiga blå lackeringen! Och den gudomliga tystnaden. Jag tyckte verkligen att det var en förträfflig bil.
Emellertid slets jag efter ett tag ifrån förarsätet av Richard Hammond, som är – det här är svårt att formulera på ett ickeförolämpande sätt – något kortare än genomsnittet. Jag beklagar, men han såg fullständigt löjlig ut i bilen. Tänk dig en mus som flyger ett Herculestransportplan. Så fånigt såg det ut.
Är då Rollsen en bra eller en dålig bil? Det är faktiskt en fråga som är helt omöjlig att svara på. Svaret hänger nämligen ihop med ens gener. Om de är starka och civiliserade, japp, jättebra. Om de är lite veka och liksom obeslutsamma så är svaret nej.
Och just här kommer jag att tänka på nya Maserati Quattroporte. I natt bodde jag på ett hotell i Saint-Tropez och när jag klev ut genom dörrarna frågade till min förtjusning dörrmannen vilken bil jag ville att han skulle köra fram. Jag harklade mig, valde en volym som skulle höras ända till Menton och sa ”Maseratin, tack”.
Nu vet jag naturligtvis mycket väl att för de där högst speciella ryska damerna som myllrade i lobbyn kunde jag lika gärna ha sagt "Humperlatorn”, ty för alla som är under 90 betyder namnet Maserati nästan ingenting alls. Men för mig gör det det. För jag har sett "Intouchables” (”En oväntad vänskap”). Det är en fransk film om förhållandet mellan en svart grabb från något franskt ghetto och hans förmögne men rullstolsburne arbetsgivare. Den är fantastisk. Se den, för efteråt kommer två saker att inträffa. Du kommer att bli en bättre människa och du kommer att vilja ha en Maserati Quttroporte.
Tråkigt nog är modellen som syns i filmen inte längre aktuell. Det finns en ny version och en sak kan jag säga direkt: bor du i trånga Saint-Tropez funkar den inte alls. Man måste nämligen backa hela dagarna och skrapa ytterspeglarna. Bilen är jättelik.
Man kan ha en del andra synpunkter också. Den tidigare modellen var ritad av Pininfarina. Den nya är ritad i fabrikens egen designstudio vilket innebär att den ser ut som … nej fasen också, jag minns inte hur den ser ut. Enligt min åsikt har den inga speciella drag alls. Den är bara en bil vilken som helst.
Och problemet är likadant inuti bilen. Det finns massor av plats. Baksätet är stort som en fotbollsplan. Men precis som en sådan har Maserati-inredningen inga detaljer man kommer ihåg. Det jag kan berätta är att en hel del av knapparna kommer från Chrysler, så det känns lite billigt, och att satellitnavigeringen inte fungerar. Den kommer också från Chrysler och jag antar att eftersom den är amerikansk så står den helt frågande till begreppet ”Europa”. Så hela tiden tycks den tro att vi är någonstans i Atlanten en bit utanför New York.
Motorn i min pressbil var en 404-hästars V6 med dubbelturbo och växellådan var en åttaväxlad ZF. Ingen av dem gjorde något särskilt hårresande. Man kan också få en V8 med dubbelturbo, och Maserati påstår att det är den snabbaste fyrdörrarsbil som finns att köpa. Och det är den. Bortsett från den nya Bentleyn som är 16 km/tim snabbare.
Nu ska jag vara helt ärlig. Den nya Quattroporten är faktiskt inte en särskilt bra bil. Styrningen är konstig, bilen känns märkligt billig (vilket är långt ifrån sanningen) och såväl interiört som exteriört är formgivningen alltför lätt att glömma. Såväl Mercedes som Audi, BMW och Jaguar kan sälja bättre grejer. Punkt slut.
Fast detta är förstås inte slutet och det har två orsaker. Det finns en liten knapp nere vid växelspaken. Det står Sport på den och när man trycker på knappen börjar motorn vråla och tjuta och morra. Det är det mest förföriska ljud jag någonsin har hört från en bil. Det är hotfullt, själfullt och helt lysande.
Det påminner en om att även om bilen kanske saknar utstrålning och har en massa Chryslertapeter så kommer dess DNA från norra Italien. Modena. Ferrariland.
Visst kan man få fantastiskt ljud i en AMG-Merca eller i en BMW M5, men de är ingenting mot de ljud som kommer från en Quattroporte. Och tyskarna är inte på långa vägar lika diskret återhållsamma som Maseratin. Stora tyska bilar är alltid väldigt aggressiva. De luktar nya pengar. De är fantastiska men lite vulgära.
Ingen fotbollsspelare skulle någonsin komma på tanken att köpa en Maserati. Ingen V65-vinnare heller. Det är en stor bil för folk som egentligen inte vill märkas. Jag känner massor med sådana människor. Folk som är så rika att de inte ens syns i Sunday Times listor över de rika. De seglar genom livet och ingen ser dem ens.
Det här är den bil sånt folk behöver. Den är inte särskilt bra, men den skulle passa dem perfekt.
Jeremy Clarkson
