Herre på täppan

Nya Toyota Landcruiser är en dyr dröm

Den är inte stor, den är enorm. Men under skalet är den är större än så.

Möt bilvärldens dolda jätte, Toyota LandCruiser 100.

Om man vann på Lotto, vilken bil skulle man köpa? Toyota Landcrusier V8 skulle kunna vara svaret. För detta är ingen volymbil. Den är dyr. Toyota i Sverige räknar med att sälja 50 stycken det närmsta året. Men det är en drömbil på väldigt många sätt.

Det är helt enkelt svårt att inte bli imponerad av denna jätte på 2,8 ton tjänstevikt. Och det är svårt att inte tycka om den. Framför allt för att den är så oerhört kompetent.

Den är ett landsvägslok. Styrningen är inte sportbilsvass, men den här bilen utger sig inte för att vara sportig. Här är det komfort som gäller. Och fjädringen på Premium-modellen som jag testar har luftfjädring som går att ställa in på olika komfortnivåer. Den är bekväm på ett sätt som ligger väl i klass med riktigt bra personbilar. Även när hastigheten börjar bli riktigt hög går den med ett kryssningsfartygs stabilitet. Bullret blir inte märkbart högre, inte heller motorljudet.

Den massiva V8-dieseln på 4,5-liter har ett brutalt vridmoment. I motorvägsfart ligger vartalet på 1 500-1700 varv/min – och den behöver aldrig växla upp när man ligger med farthållaren. Trycker man på gasen hör man ett behagligt V8-muller. Men motorn är i princip helt vibrationsfri och ger jätten en personbilsliknande acceleration.

Jag försöker hitta negativa saker att säga om Landcruiser V8. Det är inte helt lätt. Men det finns några självklara. Först och främst: priset. Nästan en miljon i premium-utförande. Sedan storleken.

– Pappa, vad små alla bilar är, säger Loke, 9, från baksätet när vi kör E4:an mot Göteborg.

Nackdelen är förstås att alla parkeringsplatser också krymper ihop till leksaksstorlek. Precis som gränder och smala landsvägar med möten. Det är opraktiskt.

Den uppenbara fördelen är rymden. Benutrymmet där bak är limousin-spatiöst. Och mittplatsen är en av de bättre jag provat. Bagageutrymmet är gigantiskt trots att de nedfällbara extrasätena som gör bilen 7-sitsig stjäl en del.

Den tredje uppenbara nackdelen är bränsleåtgången. För jo, även om jag är imponerad av att motorn inte drar mer än den gör, så drar den en del. Dryga litern på landsväg och motorväg Stockholm-Göteborg.

Det mindre uppenbara är stolarna. De är inte av den tyska, figursydda modellen, utan generösa och breda. Inget fel i det. Förmodligen en medveten anpassning till den amerikanska marknaden. Men för nästan en miljon hade jag förväntat mig fler inställningsmöjligheter. Variabelt lårstöd, höj- och sänkbart svankstöd, till exempel.

En annan sak är att flera av bilens smarta funktioner inte är helt intuitiva utan kräver en genomgång i den tegelstenstjocka instruktionsboken.

Men – de här små bristerna försvinner som en stormvind i öknen när man tar ut bilen terrängen. Det här är en riktig terrängbil. Det är sinnesförvirrande vilka hinder och lutningar bilen behärskar utan nämnvärd ansträngning. I lågväxelläget ställer man in vilken typ av terräng man kör i – sedan anpassar elektroniken bilens fyrhjulsdrift. Det kan låta en hel del när däcken kämpar efter fäste på en tvärbrant, slät klippa. Ljudet kommer från bromsarna som låser de däck som slirar. Men bilen tar sig upp overkligt lättfotat. Runtomsikten är suverän, både i terrängen och i stan. Extra plus för en smal a-stolpe som inte skymmer. Och skulle man inte se ordentligt, finns kameror åt alla håll när man parkerar.

Med Toyotas ryckte om driftsäkerhet i bagaget, känns bilen fullständigt okrossbar. Så – om jag vann på Lotto? Absolut. En mer praktisk och bekväm familjebil på skidresan, på leriga skogsvägar till landet, som dragarbil – eller för att bara skjutsa ungarna och ungarnas kompisar till diverse spelningar – det är svårt att hitta.