Fullblodet från Maranello

Robert Collin

Robert Collin kör Ferrari 599 GTO & 599XX

Motorn går igång med ett lätt tryck men med ett desto kraftigare vrål. Vi får uppleva ren körglädje när XX-klubben tar sig an banorna på Ring Knutstorp.

Det finns bara en sak att klaga på — tiden går på tok för snabbt i en Ferrari.

En Ferrari med två X efter modellnamnet är dels extremt sällsynt, dels extremt dyr. Det finns 30 Ferrari 599XX, och alla är sålda för länge sen, trots prislappen på 16 miljoner kronor. En ägs av en svensk och Aftonbladet fick chansen att provköra när Ferrari samlade styrkorna på Ring Knutstorp i höstas.

En av Ferraris senaste modeller heter 599. En dussinbil tycker en del om basmodellen GTB, och billig, bara 2,7 miljoner kronor. Därför finns det också en GTO-version som bara tillverkas i 599 exemplar. Den kostar 3,4 miljoner.

Men även GTO är för alldaglig, om man har tillräckligt med pengar. Därför finns 599XX och de 30 ägarna är med i en av världens mest exklusiva klubbar.

I motsats till sina enklare syskon är XX inte godkänd för allmän väg, bara för bana. Och i priset ingår att få köra sin bil på sju olika racer­banor runt om i världen tillsammans med instruktörer — och de andra grabbarna i klubben. Här finns en Svensk, ett par norrmän (tänk vad lite olja kan göra), någon amerikan, en sydamerikan, ett par asiater, några ryssar, araber och en man från Afrika. Nej, inga kvinnor är med, annat än som kuttersmycken.

Kör bilarna till banorna

Ferrari transporterar bilarna till någon av de finaste racerbanornas i Japan, USA eller Europa, ägarna kör en helg, äter gott, bor bra och har barnsligt roligt, och sen åker de hem till den grå vardagen igen. När jag kört klart på Knutstorp ska XX-klubben till Hungaroring utanför Budapest.

Den svenska Ferrariimportören Autoropa har lyckats sälja hela tre stycken av de 30 XX-bilarna. En ägs av en svensk, två av förmögna norrmän och på den stora Ferraridagen i höstas var alla tre (bilarna) på Ring Knutstorp i Skåne tillsammans med ett par hundra andra Ferraribilar Plus ett par tusen tillresta entusiaster som köper biljett för att titta och lyssna.

Motorn går i gång med ett vrål

De tre XX-bilarna står under tak i depån. Vi går fram till den ”svenska”. Jag kliver in, eller ålar mig in, och får hjälp med sexpunktsbältet. Stolen går inte att justera i höjd, och knappt i längsledd. Jag hade känt mig lite mer bekväm om stolen gått att hissa upp fem centimeter.

Motorn går igång med ett lätt tryck. Och ett desto kraftfullare vrål.

I med ettan med ena paddeln, Det rycker i hela bilen när växeln smäller i, ut ur depån, det är smalt. Kommer jag förbi mellan räcket och en annan Ferrari? Jo, en italiensk mekaniker vinkar.

Sakta ut ur depån, ut på banan, i med tvåan, trean, och strax dags att bromsa in före första högerkurvan.

Det är med största respekt jag accelererar upp för backen, genom vänstern och upp mot krönet. Och sen ner igen och förbi depån. Men ärligt talat är jag aldrig i närheten av bilens förmåga, och inte i närheten av min egen heller... För mycket respekt och för få varv.

Ut på vindlande småvägar

Ja, det hann bli sju varv innan en funktionär med en stor ilsken flagga ställde sig vid bankanten och pekade in i depån. 16 miljoner kronor. Bara motorljudet är värt pengarna. Ljudet när man växlar ner, ljudet när man trampar gaspedalen i botten. Trycket mot ryggstödet och G-krafterna i kurvorna är ren bonus. Och jag bara undrar; är det verkligen tillåtet att ha så här roligt på jobbet? Utan att ens vara med i klubben?

Därför hoppar jag kvickt och vigt in i en GTO i stället. Och ut på den skånska landsbygden. Mindre respekt. Och kanske ännu roligare. Vi far ut på de smala, vindlande landsvägarna mellan slott och herresäten och bilen känns helt rätt.

Manettinon, det lilla vredet på ratten, står i komfortläget. För det är bäst. Då är fjädringen riktigt komfortabel och responsen i gaspedalen mer än tillräckligt snabb.

Allt stämmer

Jag har fortfarande inte varit till Wales och kört Aston Martin Rapide. Så den referensen saknar jag. Men där mellan slotten och i pilalléerna känns det bara så självklart — finare bil har jag aldrig kört. Styrningen, motorn, både ljud och kraft, den blixtsnabba växellådan (fast inte fullt så snabb som i XX, det skiljer någon hundradels sekund). Allt stämmer.

För tjugo år sedan var Ferrari snabba, men i övrigt, hmm, så där. Det var obekvämt och risiga interiörer. I dag är allt det där borta. Kunderna tolererar inte en bil för flera miljoner om den bara är plågsam att köra.

Och 599 GTO är den totala njutningen. Interiören är rena lyxbilen med fina material och sparsmakad formgivning. En bil att köra långt med. Gärna fort, men framförallt långt.