Äntligen fick jag lära känna Dinon som gett mig mitt namn

Aftonbladets Dino Stén provkörde sin namne - efter 40 år

Hon är kurvig men inte fet.

Lagom medelålders, precis som jag.

I 40 år har hon funnits med mig – i mina tankar. Men jag har aldrig lyckats lära känna henne.

Inte förrän i dag.

Hon ser på mig med sina stora ögon. Solen skiner och silverhuven blänker.

Den lilla, märkliga spaken på dörren under rutan visar sig vara ett handtag. Klick. Dörren går upp.

Svag doft av avgaser och solvarmt damm. Så luktar det alltid i äldre bilar.

Året 1972 var hon alldeles ny och doftadeläderklädsel. Nybilsdoften, ni vet.

Men nu är det ett tag sedan.

Skinnsätena är fortfarande desamma fast något bedagade.

Lite rynkor och veck men inte alls utan charm. Åldrad med värdighet, skulle man kunna säga. Och de kramar min kropp på ett behagligt sätt.

Jag fumlar på mig bilbältet av modell äldre. En snabb blick bakåt genom den knappt två decimeter höga böjda bakrutan.

Fri sikt bakåt. Ingen framför. Motorn på tomgång.

Tar ett bestämt grepp om spaken i aluminiumspåret och i med ettan.

Gasar, upp med kopplingen...badobadobarooooomm... barom! Och så i med tvåan...baroomaroooom! Jag pressas ner i skinnfåtöljen till tonerna från motorn.

I med trean, allén tar slut alldeles, alldeles för fort.

”Hon går fint, eller hur. Härligt ljud från sexan där bak,” säger Per, stolt ägare till bilen.

Mmmm...håller med.

Våren 1967 var jag bara en namnlös nyföding i Finland. Vi var på besök hos min farmor. Mamma låg i kökssoffan och läste en tidning. I den fanns att läsa om en smäcker, röd sportbil. Ferrari Dino.

”Kul namn”, tänkte morsan. Då var saken klar – jag skulle heta Dino. Döpt efter en Ferrari. Vilken tur att det inte var en Fiat!

Nu hade morsan en egen Dino i stallet Stén.

Jag saktar in i svängen. Knogarna är alldeles vita. Jag vill inte köra henne av vägen.

Vi svänger in på en liten grusväg och ska vända. Nnnngh, i med den tröga backen, har svårt att få ner spaken under klacken i spåret.

Och så trög hon är att ratta när hon är stillastående!

Det spelar ingen roll. Snart känner jag henne dansa, hör hennes mäktiga ”barabarabarabadooooom” alldeles bakom mitt huvud.

Växlingarna vid 7 000 varv är skönsång för motoröron, om man få tro Per. Jag pressar henne inte så högt.

Kostymjeppen i sin Range Rover Sport tittar länge på oss där vi står i korsningen. Hoppas han känner avund i sin flotta bil, tänker jag. För jag har aldrig tidigare känt mig så mallig som nu.

Lagom kurvig. Lagom törstig. Lagom snabb. Och väldigt snygg – precis som jag, säger min fru. Sådan är Dinon. Känner mig lika cool som Tony Curtis i sin Dino i ”Snobbar som jobbar”.

Per är en lyckans ost som har en Ferrari Dino 246 GT i sitt garage. I år firar han 20 år tillsammans med skönheten från Maranello.

20 år. Suck. Jag fick en ungefär timme. Men men vilka 60 minuter!

Men vad gör det. Jag har äntligen, äntligen lärt känna Dinon som gett mig mitt namn.

Ett ögonblick...

? Marlene Stén, 62, som döpte mig efter en?bil! Hur gick det till?

Läs mer:

TIDIGARE ARTIKLAR:

Dino Stén