Nu ger Sverige upp den humana linjen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-12-02 | Publicerad 2015-11-24

Gröna studenter: Ekonomiska resurser finns men politisk vilja saknas

DEBATT. Sverige ska ha en human asylpolitik och vara en fristad för dem som flyr undan förföljelse och förtryck. Så sade Stefan Löfven i regeringsförklaringen. Vi undrar hur en fristad byggs med allt mer stängda gränser? Vad är det humana i att stänga dörren i ansiktet på de som är på flykt? Hur kan vi se oss själva spegeln när asylpolitiken kommit att handla om att förhindra människor från att söka asyl i Sverige?

Det här riskerar att bli den utlösande faktor som gör att Europa stänger sig. Det land som längst och hårdast företrätt den humana linjen ger upp.

Minns att Danmarks regering föreslog att ge sina poliser rätt att beslagta och sälja flyktingars ägodelar med motivering att Sverige infört gränskontroller. Kapplöpningen till botten har varit ett faktum länge men vi trodde aldrig att den svenska regeringen skulle ta stafettpinnen och försöka överta ledningen.

”Refugees Welcome” gjorde människor mer positivt inställda till flyktingar. Vi såg samhället resa sig för att bidra med tid, resurser och förnödenheter. Vi såg tusentals människor som demonstrerade för öppenhet. En av dem var statsminister Stefan Löfven. ”Mitt Europa bygger inte murar”, lät det då. Många av oss trodde det var vändpunkten. Vi hade fel.

Europa har ingen flyktingkris, vi har en ansvarskris. Fler länder i Europa måste ta sitt ansvar, men Sverige behöver också fortsätta att ha en human flyktingpolitik. När vi kompromissar med de mänskliga rättigheterna leker vi med elden. Vi befinner oss redan på ett sluttande plan. Det är otäckt att fundera över vart det kan sluta.

De finansiella möjligheterna att hantera den här krisen finns. Sveriges offentliga utgifter placerar sig på uppemot 2000 miljarder kronor. Det går att göra prioriteringar. Ränteläget är historiskt lågt. Vi har möjlighet att låna och därmed göra en fantastisk investering för framtiden. Pengarna är inte problemet utan den politiska viljan att använda dem.

En dag kommer våra barn och barnbarn fråga oss ”Ni som hade så mycket varför gjorde ni så lite?”. Med den här uppgörelsen kommer vi inte kunna ge ett bra svar. Vi befinner oss i en humanitär kris och vill inte lägga en regeringskris ovanpå detta. Men vi undrar vad som finns kvar av det gemensamma rödgröna projektet efter en sådan här uppgörelse?

Mårten Espmarker,

språkrör Gröna studenter

Elin Hylander,

språkrör Gröna studenter