LSS kostar – men ger oss makt över våra liv
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-01-16
Debattören: Assistansbranschen ska granskas men på rätt premisser
I veckan har Sveriges Radio uppmärksammat att det förekommer mutor och oegentligheter bland vissa assistansbolag. Det är en viktig granskning. Pengarna som går till personlig assistans ska användas rätt.
Vi på STIL var en av de drivande krafterna bakom LSS, den lag som ger rätt till personlig assistans. Tack vare den fick vi makten över våra liv. Vi fick möjlighet att flytta till egen bostad, börja studera, arbeta och skaffa familj. Det är en av de största jämlikhetsrevolutionerna i den svenska demokratins historia.
I dag använder sammanlagt 19 000 personlig assistans och runt 85 000 är anställda som personliga assistenter. Självklart ska en bransch av den storleken granskas och ställas inför höga kvalitetskrav. Vår fråga är: vilka kvalitetskrav kan ställas på en granskning gjord av Sveriges Radio?
I veckans inslag visar Ekots journalister en häpnadsväckande brist på kunskap om personlig assistans. Det pratas om vård, trots att personlig assistans aldrig handlat om vård, utan om rätten till att vara fullvärdig medborgare. Vi måste komma ihåg att LSS är en unik lag. Historiskt har det inte lagstiftats om individuella rättigheter i Sverige. Ekot har alltså inte granskat serviceformen utifrån lagens intentioner.
Ekots journalister vill se ökad kontroll via oanmälda hembesök, utan att reflektera över rätten till personlig integritet för den överväldigande majoritet som inte fuskar. Den som använder en samhällsservice ska inte tvingas vara beredd på oannonserade besök från en myndighet i sin vardag. Det är inte en situation som någon ska behöva finna sig i.
Dessutom väljer Ekot att ställa kostnader för personlig assistans mot kostnader för Sveriges försvar. Rätten att delta i samhället är en mänsklig rättighet enligt FN och ett liv i frihet för varje medborgare utgör ett anständighetsgolv i ett demokratiskt samhälle.
Kostnaderna för personlig assistans uppskattas till 27 miljarder, något som Expressens ledarsida förfasat sig över under veckan. Det är mycket pengar. Vad man inte skriver är att det till stor del rör sig om pengar som har förflyttats från sämre och dyrare insatser. Jämfört med ett liv inlåst på institutioner är den personliga assistansen en överlägsen serviceform gällande både kostnad och kvalitet. Det nämns inte heller att mer än 80 procent av de 27 miljarderna går till löner för de personliga assistenterna. Personlig assistans skapar jobb och ökade skatteintäkter.
Slarvig journalistik kan i värsta fall leda till att de senaste årens inskränkningar av LSS tar ny fart. Rapporten ”Innan levde jag, nu existerar jag” från 2014, visar konsekvenserna av den stramare tillämpningen av LSS-lagen, som de senaste åren drabbat cirka 280 assistansanvändare varje år. I rapporten intervjuas personer som fått sina liv ödelagda av godtyckliga myndighetsbeslut. Människor som inte längre kan jobba eller ta sig ut från sina hem. Det är inte värdigt en välfärdsstat.
Istället för att ifrågasätta kostnader och vilja dra ner på LSS borde vi se samhällsvärdet och utveckla lagstiftningen. Om äldre som inte vill flytta till ett äldreboende kunde få personlig assistans, skulle det öka livskvaliteten för den enskilde och samtidigt vara kostnadseffektivt för samhället.
Journalisterna på Ekot behöver inte vara oroliga. Sverige har råd att både stärka mänskliga rättigheter och bevaka ubåtar, bara den politiska viljan finns.
Jonas Franksson