Nördarnas revansch gör kulturen ofarlig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-13
Debattören: Den världsfrånvända nördkulturen vägrar att se verkligheten
I sommarens största biofilm ser Leonardo DiCaprio bekymrad men bestämd ut när han navigerar mellan gravitationslösa slagsmål, kvasifilosofiskt ifrågasättande av verkligheten och en tonårig tjej vid namn Ariadne som konstruerar drömlabyrinter likt en annan tv-spelsdesigner. Filmen heter ”Inception” och är en stor kritiker och publikframgång. Fysiknörd, filosofie studerande, tv-spelsgalning, grekisk mytologimysare – alla får sitt. Det är en actionfilm för nördar, och det är denna målgrupp, snarare än filmen själv, som firar biosommarens största triumf.
Det är svårt att säga vad som kom först. Brillmodet, Doris Lessings nobelpris, uppvuxna 70-talistmäns omfamnade av barndomens trauman i reklamfilm och grafisk form, surdegstrenden eller författaren Haruki Murakamis popularitet. Symptomen är detsamma – man vill bort från verkligheten.
När magasinet ”Bang” i våras utropade feministen till nörd var det inte längre möjligt att angripa nördkulturen med jämställdhetsargumentet. Nörden var en gång för alla etablerad i kulturdebatten. Det var lätt att ansluta sig till hyllningskören: nördar är traditionellt underdogs. Man får ärva ett gratis attraktivt patos om man slår ett slag för nördarna.
Problemet är att allvaret, verkligheten, den politiska sidan av kulturen och – för den delen – kulturjournalistiken, tvingas på reträtt.
Nördar kommer i olika former. Medan ”P3 Kultur” rapporterar om virtuella verkligheter som om det inte fanns romer på flykt, skriver bloggaren Kristoffer Andersson i en artikel på Expressens kultursidor en programförklaring för medelklassfenomenet hipstern. Hipsternörden som glatt konsumerar rätt märken och attribut och är stolt i att vara medelklass och övre medelklass. I artikeln går att läsa att hipstern är den första subkulturen att inte romantisera arbetarklassen.
Om inte subkulturer synliggör arbetarklassen, vem ska då göra det, kan man fråga. Subkulturens traditionella engagemang för att förändra världen riktas nu i stället inåt i en introspektiv individualism men verkar på traditionella kultursidor, vilket ger illusionen att världsfrånvändheten bär på ett budskap.
Det gynnar ett strutsbeteende kulturdebatten inte har råd med i en verklighet som är oändligt mycket mer dramatisk än rollspelsevent, Hemingwaylooken och griskindsrätter.
Eller som serietecknaren Liv Strömquist uttryckte det: Är inte ”den uppgraderade nörden” bara ytterligare ett nytt sätt att få vara självgod i den övre medelklassen? JA – ni läste böcker, JA – ni gillar grekisk mytologi. Samtidigt i arbetarklassen: Misär, smärta, crack.
Jag efterlyser en ny generations intellektuella. Det här världsfrånvända är så töntigt, humorlöst och omodernt.
Caroline Ringskog Ferrada Noli