”Därför måste vi skrota filmavtalet”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-07
Filmutredaren Mats Svegfors: Parterna kom inte överens – nu bör vi införa en statlig filmpolitik
Någon symbolik ligger det väl ändå i att det som fanns kvar efter Ingmar Bergman slutligen skingrades vid en auktion på Bukowskis bara någon vecka innan vi i dag lägger fram förslag till nästa generations filmpolitik här i Sverige. Tidens orm ömsar skinn: samma men annorlunda.
I nästan ett halvt sekel har svensk filmpolitik byggt på ett brett branschavtal. Allt från biografägare till Kanal 5 och Folkets Husrörelse har funnits med i avtalet. Svenska Filminstitutet har förmedlat filmavtalets över 300 miljoner kronor till framförallt svensk filmproduktion. Hälften av penarna har kommit från en av avtalsparterna: den svenska staten.
Jag hade hoppats att få ihop parterna till ett nytt avtal Men jag lyckades inte. Återstår då gör en helt statlig filmpolitik, finansierad enligt utredningsförslaget av en momsväxling. Den sexprocentiga biografmomsen höjs till 25 procent. Samtidigt tas den 10-procentiga avgift, som enligt filmavtalet lagts på biobiljetterna, bort. Nettoresultat blir några få kronors höjt biljettpris. För filmproduktionen blir det neutralt, lika mycket pengar i filmpolitiken efter som före omläggningen.
Med en helt statlig filmpolitik kan de konstnärliga och kulturella ambitionerna förstärkas. Filmutredningen föreslår en ny stödform för förnyelse och konstnärlig utveckling, sammanlagt tio miljoner kronor årligen. Likaså föreslås att den absoluta bundenheten till biopremiär för spelfilmer bryts. Det så kallade publikrelaterade stödet, som helt och hållet bestäms av publiktillströmningen, ersätts av ett lite bredare marknadsstöd som bygger på filmmakarnas tidigare prestationer. Möjligheter skapas till tidigt projektstöd för manusförfattare och regissörer.
Filmutredningen föreslår förändringar av filmstöden, men det är försiktiga förändringar. Mycket i svensk filmpolitik har fungerat bra. Det bär den senaste tidens framgångar för svensk film vittnesbörd om. Svensk film har varit väl företrädd i de stora internationella filmsammanhangen. Jan Troells film ”Maria Larssons eviga ögonblick” var inte alltför långt ifrån en Oscar i början av året. Nu är det Ruben Östlunds mycket uppmärksammade ”De ofrivilliga” som kandiderar. Patrik Eklund tog hem kritikerveckans pris i Cannes med sin kortfilm ”Slitage”. Den filmtekniskt nydanande ”Metropia” belönades med The Future Film Digital Award av de italienska filmkritikerna i Venedig. Och så får vi naturligtvis inte glömma den enorma publika succé som ”Män som hatar kvinnor” blivit.
Det kan verklige sägas utan överdrift att det just nu är en extremt god tid för svensk film. Bergmans arvtagare för traditionen vidare. Det ligger makt uppå svensk filmpolitik att den även i framtiden ger förutsättningar för ett fortsatt svenskt filmunder. Filmutredningen förslag syftar till detta. Samtidigt vet jag nog bättre än de flesta att det tar tid att lägga om politiken. Det nuvarande filmavtalet löper ut den sista december nästa år. Till dess kommer inte en ny filmpolitik att vara på, plats. Därför är, som övergångslösning, en temporär förlängning av det nuvarande filmavtalet nödvändig.
Det råder bred enighet bland parterna om att en tvåårig förlängning bör ske. Jag tror att den breda enigheten blir total inom den allra närmaste tiden. När så har skett kan de som vill investera konstnärligt och ekonomiskt i svensk film känna trygghet om sina arbetsförutsättningar under den tid det tar att sjösätta nästa generations filmpolitik.
Mats Svegfors