Bryt skammen kring män som får stryk
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-05-15
Debattören: Efter dramat mellan Solange och Jay-Z - varför skrattar vi åt våld mot killar?
Recept för att få internet att explodera: Mixa tre världsstjärnor i en hiss efter en tjusig galatillställning. Addera en hundra kilo tung livvakt. Filma med övervakningskamera och publicera offentligt.
Övervakningsvideon från hotellhissen där hiphoparen Jay-Z pucklas på av sin frus syster Solange orsakade här om dagen en digital atomdenotation.
Och internet dansar fortfarande runt ruinerna efter smällen. Fräsiga Twitter-skämt sprids där Jay-Z och frun Beyonce tvingas fly för att undkomma tokan. Vitsiga videos dyker upp. Putslustiga rap-freestyles på Youtube: “That bitch got a mean kick, Beyoncé drunk in love, she ain’t do shit”.
När skvallersajten TMZ publicerade klippet från hissen dukade de upp en rejäl skål snacks. Näst efter chimpanser på segways är ju tjejer som slåss det roligaste som finns.
Klös honom med naglarna! Däng handväskan i huvudet på gubbfan! Alla diggar en schvungfull bitch. Eller?
Jag tittar en gång till.
Vad vi ser: En tjej som är så vansinnig på sin systers man att hon flyger på honom med hela kroppen. En livvakt som går emellan. En partner som inte rör sig en millimeter.
De som passerar framför kameror på världens röda mattor är enkom seriefigurer. Vi tänder därför glädjefyrverkerier när en känd snubbe får rejält med däng av en omskriven brutta.
I ett sådant sammanhang blir det faktum att tio procent av svenska män uppger att de misshandlats av sin partner en petitess.
Det handlar nödvändigtvis inte alltid om kvinnligt våld, men ignoransen inför våld mot män tar utgångspunkt i klassiska föreställningar:
Killar kan inte få dask av tjejer. Och skulle de få det av andra killar så ingår det ändå i konceptet “man”. Så de som får på pisken håller tyst.
Skammen inför insikten att inte kunna försvara sig – en förmåga män utkrävs redan på dagis – blir för stor.
Det finns skäl till att prioritera mäns våld mot kvinnor i politiken – fler kvinnor än män dödas och utsätts för grovt våld i nära relationer – men det finns inga andra omskrivningar inför ignoransen kring våld mot män, än att jag hatar den.
Och jag undrar: Var är vår älskade normkritik nu? Vad är den värd i jämförelse med en lustig statusuppdatering på Twitter som får tusen retweets?
Varför skrattar vi när det som inte får ge vika – en mans förmåga att försvara sig – ger vika?
När det som historiskt ansetts omöjligt inte bara är möjligt, utan en realitet?
Jag har ingen erfarenhet av att få stryk av en tjej men jag vet vad de flesta typer av fysiska överfall – från örfilar till akutbesök – har att säga. Jag vet vad det gör med tilltron till människor. Lura mig inte att det spelar någon roll vilket kön avsändaren av slaget definierar sig som.
Det finns inga belägg för att Solanges överfall mot Jay-Z har någon annan bakgrund än att hon flippade.
Men medan vi frossar köpslår vi med det relativiserade våldet.
Minnen kommer tillbaka. Vännen som på en fest tryckte ned mig i en soffa och slog mig på käften. Hur omgivningen en timme senare förtjust återgav händelsen inför nytillkomna gäster. Hur också jag log i högstadiet när en tjejkompis fick en hårtuss avriven av en väninna. Det var ju festligt med riviga katter.
Och jag har lärt mig en sak: Varje fniss är ett sotstänk i ögonen på den som fått stryk.
Kristofer Andersson
Texten är en omarbetad version av en krönika från Bon.se