Det handlar om förståelse – inte om skuld

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-11-06

I en stor utbildningsinsats om rasism finns det skäl att utvidga en utgångspunkt i Förintelsen till att även omfatta kolonialismen.

Så skrev jag i Aftonbladet förra veckan och gav tre skäl. Rasismen förstås bäst inom ramen av europeisk kolonialism och dess efterdyningar. Kolonialismens oförätter förtjänar lika stor respekt som Förintelsens. Kolonialismen är direkt relevant för Sverige och dess historia.

Mot detta invänder Nima Sanandaji att jag menar att dagens rasism beror på Sveriges roll som kolonisatör.

Det menar jag inte. Moderna föreställningar om raser och vita människors överlägsenhet är en del av den europeiska kolonialismens föreställningsvärld. I praktiken innebar kolonialismen och dess rasism en långvarig över- och underordning av människor. Sverige har del i detta arv, vilket bland annat visar sig i landets förhållande till samer och Sápmi.

Sanandaji hävdar att mitt resonemang är ett uttryck för postkolonial marxistisk teori. Men själv är jag ingen marxist och mitt resonemang kräver ingen marxistisk utgångspunkt. Även om kolonialismen främst var baserad på en ekonomisk exploatering som vi ser spår av än i dag.

Enligt Sanandaji går även mitt resonemang ut på att svenskar, på grund av sin hudfärg och kultur, ständigt ska känna historisk skuld gentemot resten av världen. Men det är lika befängt som att påstå att upplysningsarbete om nazismens brott går ut på att ständigt skuldbelägga tyskar. Det är en fråga om förståelse snarare än skuld.

Michael McEachrane