Varför tiger vänsterpartiet om mördade anhöriga?
Jag, Vladimir Vladimirovitj Stoolov (Eriksson), är son till Alice Eriksson Kalla.
Jag är djupt gripen av författaren Kaa Enebergs bok ”Tvingade till tystnad” som beskriver vår familjs öde, liksom andra familjers, som flyttade till Sovjet på trettiotalet.
Det är bara en liten del av det som min mamma och andra med liknande öden tvingades genomleva.
Min morfar Ernst Eriksson Kalla var svensk kommunist, trodde på den kommunistiska propagandan, och flyttade med familjen till Sovjetunionen, liksom många andra familjer. 1938 anklagades han utan bevis för brott och sköts, liksom både hundratals och tusentals andra oskyldiga människor.
Min mor överlevde grymheterna i Gulag och jag föddes i Gulag 1948. I hela sitt liv var min mor, liksom jag, en ”andra sortens” människa i Sovjet. Från mina kusiner Leo och Lena Eriksson vet jag även att barnen till dem som återvände till Sverige på femtiotalet betraktades som ”andra sortens” människor.
Trots att kommunisterna formellt erkänt sin skuld till repressionen på 30- och 40-talen har de aldrig ångrat sig.
Jag anser att de svenska kommunisterna (idag vänsterpartiet) bär en stor skuld för de tragedier och det lidande som drabbade de svenska familjerna. De uppmuntrade dessa familjer att emigrera till Sovjet. Den kommunistiska ideologin förde med sig mycket sorg, blod och umbäranden för de människor som levde i Sovjet. Miljoner har lidit, folk som i flera decennier kommer att få betala för detta enorma misstag och brott.
Jag anser att de svenska kommunisterna (vänsterpartiet) måste begripa allt som hänt och offentligt göra avbön. De måste inför allmänheten erkänna sin skuld inför de svenska familjer som de drev mot döden, till umbäranden och lidanden.
Detta är nödvändigt för minnet av alla som dog oskyldigt dömda och för deras efterlevande. Det måste även göras för att detta aldrig ska komma att upprepas och för kommande generationers skull.
Vladimir Stoolov (Eriksson),
Charkov, Ukraina