Samhället måste stå på brottsoffrens sida
Ungdomskriminaliteten har diskuterats i en rad debattartiklar i Aftonbladet den senaste tiden. Fredagen den 8 juni var det justitieminister Thomas Bodström som gav sin bild av problemen. Han menade bland annat att situationen inte är acceptabel, men att den i alla fall i huvudsak inte har förvärrats de senaste tio åren. Vi har ingen uppfattning om huruvida ungdomsbrottsligheten har ökat eller inte. Däremot anser vi att den kriminalpolitik som bedrivs idag är gammalmodig och misslyckad.
Det behövs ett helt nytt tankesätt.
Gärningsmannaperspektivet
Så gott som all kriminalpolitik är idag inriktad på att försöka få gärningsmän att sluta begå brott och att färre överhuvudtaget skall bli gärningsmän. Detta arbete bedrivs i huvudsak inom rättsväsende och socialtjänst. Det är gärningsmannen som ska dömas, vårdas och eller låsas in.
Den brottsförebyggande verksamhet som bedrivs inom skolor och fritidsförvaltningar är också i huvudsak gärningsmannainriktad: Bygg fler fritidsgårdar så kan barnen spela biljard istället för att begå brott! Detsamma gäller mycket av det ideella brottsförebyggande arbetet.
Även massmedia har främst inriktat sig på gärningsmannaperspektivet. Brottslighet och brottslingar är fascinerande. Idolporträtt genomförs på våra fängelser för att sälja lösnummer och reklam. Massmedia försöker sig också på förklaringsmodeller till viss brottslighet: Populärt på senare tid har varit kriminalitet på grund av nazism eller motorcykelinnehav (våld och hot i allmänhet), kulturell bakgrund (våld inom familjen) eller segregation (rån, våld och hot mot ungdomar).
Samhällets stöd och hjälp till gärningsmän kan säkert förbättras på många sätt. Enligt vår mening behövs dock ett helt nytt tankesätt inom rättsväsendet där bl a det brottsförebyggande och brottsoffer-
stödjande arbetet sätts i centrum.
Trots regeringens nationella brottsförebyggande program Allas vårt ansvar och den nyligen presenterade propositionen Stöd till brottsoffer, som båda är utmärkta, körs det på i gamla hjulspår.
Brottsofferperspektivet
Vi ser embryot till detta perspektiv i svensk kriminalpolitik idag. Justitieministern nämner i sin artikel hjälp och stöd till brottsoffer som goda exempel. De senaste tio åren har brottsofferperspektivet mer och mer kommit att hamna i fokus. Att hjälpa och stötta brottsoffer skall emellertid inte göras enbart för att anständigheten kräver det.
På samma sätt som det är en liten grupp gärningsmän som begår majoriteten av alla brott visar forskning att en liten grupp brottsoffer drabbas av en oproportionerligt stor andel av alla brott. Vissa personer är mer utsatta än andra. Det är kvinnor och barn som blir misshandlade av sina makar, sambor eller före detta sådana, det är unga killar som är ute sent i nöjessvängen på fredags- och lördagskvällar eller rör sig i andra ”farliga” miljöer, det är kriminella och socialt utslagna, det är vissa utsatta yrkesgrupper och så vidare.
Kan dessa personer hjälpas ur sin situation eller få information om hur de minimerar riskerna kommer brottsligheten således att minska. Antalet tillgängliga personer att begå brott mot blir färre.
Brottsofferperspektivet är långt, mycket långt, ifrån utvecklat.
Medborgarperspektivet
Medborgarperspektivet prioriteras överhuvudtaget inte av rättsväsendet. Och eftersom vi är osäkra på att det ens existerar, presenteras det härmed. Det har samband med brottsofferperspektivet.
Många människor, speciellt kvinnor och barn, är rädda för att vistas på vissa platser i sina egna bostadsområden. Det kan vara närmaste busshållplats, vägen till hållplatsen, källaren eller tvättstugan. Detta är ett stort problem inte bara för dem själva utan för hela samhället. Vi får döda och ödsliga bostadsområden.
Vidare utsätts många människor för bilbrott och inbrott i källare och bostäder. Detta resulterar i rädsla. Många skaffar larm, lås, galler och olika försäkringar. Ibland bildas så kallade medborgargarden. I Malmö har en bostadsrättsförening satt upp en mur kring sitt hus. Främlingsfientlighet kan också vara ett uttryck för rädsla och otrygghet. Socialt utslagna är inte välkomna till vissa bostadsområden. Rädslan kan också resultera i krav på ”hårdare tag” mot brottslingar, vilket politiska högern gärna hakar på.
Detta är sannolikt resultatet av att enskilda medborgare inte litar på att samhället står på deras sida. Hur skall vi då råda bot på detta problem?
Samhället skall till att börja med tillvarata gärningsmännens och brottsoffrens och övriga medborgares intressen. Det handlar således inte om att gå från ett gärningsmannaperspektiv till ett offerperspektiv. Men – och här kommer hela poängen – när intressekonflikt uppstår mellan medborgare/brottsoffer och gärningsmän måste samhället ställa sig på medborgarnas/brottsoffrens sida.
De skötsamma hyresgästerna skall inte behöva flytta utan den som stör, hotar och begår brott.
Den misshandlade hustrun skall inte behöva flytta utan hennes misshandlande make.
Den mobbade eleven skall inte behöva byta skola utan den som mobbar.
Mamman till en mördad son skall inte behöva flytta för att mördaren bor i huset bredvid under permissionerna.
Den skötsamme ska belönas, inte den som missköter sig.
Du skall inte kunna bli ”kändis” på dina brott.
Det skall aldrig vara lönsamt att begå brott.
När någon drabbas av brott skall han eller hon veta att samhället erbjuder all upptänklig hjälp, skydd och stöd.
Så är det inte idag. Långt ifrån.
Bodström – varför inte göra denna fråga till arbetarrörelsens? Det är svaga grupper som drabbas hårdast av brott.