För vissa ska det tydligen inte löna sig att arbeta
Det ska löna sig att arbeta. Det är kärnan i regeringens jobbpolitik. Det låter bra.
Baksidan är att samtidigt som arbetsmarknaden förändras allt snabbare så flyttas risken för arbetslöshet från samhället till den enskilde. Vilket verkar ganska feltänkt.
Vi behöver en ekonomi som utvecklas snabbt, där gamla jobb ersätts av nya och nya branscher växer fram. Det gynnar hela Sverige och alla som bor här. Men varför ska risken det innebär bara bäras av de som blir arbetslösa? Är det inte rimligare att vi alla delar på den?
Istället för en aktiv arbetsmarknadspolitik har vi i dag ”jobb och utvecklingsgarantin”. Efter 300 dagars a-kassa kan en arbetslös föras över dit. I första och andra fasen kan en arbetslös under 450 dagar få träffa så kallade ”jobbcoacher” och har möjlighet till viss praktik.
Systemet har sin slutpunkt i något som ironiskt kallas ”jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas”. Den garanterar varken jobb eller utveckling.
Fas 3 innebär istället att man arbetar utan lön.
Istället kan man få aktivitetsersättning från försäkringskassan eller försörjningsstöd, det som tidigare kallades socialbidrag, från kommunen. Har man en gång kommit dit är man i praktiken rättslös. Och det är svårt att komma därifrån. I praktiken en slutförvaring av arbetslösa.
”Sysselsättning i fas tre kan bestå av arbetsuppgifter som annars inte skulle bli utförda eller som höjer kvalitén i verksamheten” står det i försäkringskassans faktablad till arbetsgivare. Den som ordnar en plats får ersättning för detta med 225 kronor om dagen. Ordnar man många platser kan det med andra ord bli en ganska lönande verksamhet. Detta har allt fler företag och organisationer börjat upptäcka.
Politiken bygger på en människosyn där arbetslöshet är den arbetslöses eget fel. Det handlar inte om att ekonomin och arbetsmarknaden förändras utan arbetslösa utmålas som lata. En människosyn som tycker det är rimligt att de arbetar utan lön.
För vissa ska det tydligen inte löna sig att arbeta.