”Jag hatade föräldrarna och de sjuåriga kräken på plan”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2011-05-11

Martin Ezpeleta dömde två minnesvärda matcher

Våra barn är inte bara förlängningen av vårt kött. De är också en avlastningsyta.

Där vi lägger våra förväntningar, våra frustrationer, våra egna spolierade drömmar som vi hoppas ska förädlas av nästa generation.

Stackars ungar. Kom, ska pappa ge dig ett trauma.

Kom att tänka på det när jag läste om den stackars domaren som blev jagad av arga föräldrar efter en knattematch. Fick mig att minnas min egen erfarenhet som domare.

Jag var 14 år och erbjudandet var lockande. 60 kronor per match. Kul, tänkte jag som hade spelat sen jag var fem och räknade med en lätt utmaning. Jag fick en snabbkurs, två kort – ett gult och ett rött – och ett schema med matcherna jag skulle döma.

Jag dömde två matcher och sen la jag av. Så här i efterhand kan jag inte minnas vad som var värst: De vidriga föräldrarna utanför plan, eller de sjuåriga kräken på plan.

Förmodligen hörde de ihop. Ett kräk till farsa, får lättare ett kräk till barn.

Vad jag däremot ser tydligt idag, som då bara var obehagskänslan som fick mig att sluta, är att på den där lilla gräsplätten och under 2 x 20 minuter, visade samhället upp sitt fulaste tryne. Istället för en trevlig tillställning för barn, var det en arena där mobbning, trakasserier, intolerans och en sjuk tävlingsinställning dominerade.

Jag minns tydligt en liten, knubbig kille. Dålig på att spela, dessutom. Han sprang som om skorna fortfarande satt kvar i kartongen. Det räckte för att han skulle bli kallad för jävla tjockis av motståndarlaget. Hela matchen.

Trots att de skrek det efter honom, så högt det var uppenbart att det hördes även på sidlinjen, ingrep ingen förälder. Jag blev tvungen att stoppa matchen, prata med killarna, hota med korten och till slut vädja. Men det var lönlöst. När de trodde att jag inte såg, gick de bakom killen och sparkade på honom. Jag visste inte vad jag skulle göra och föräldrarna reagerade inte. De hade viktigare saker för sig. Skrika på mig.

Är du blind, eller!? Vad fan dömer du!? Ser du inte att det är frispark!?

När något av barnen passade fel, var det skratt eller stön från sidan, beroende på om det var egna eller motståndarlaget. Den knubbiga killen råkade såklart ut värst. Jag hatade dem.

Glädjen dog ut med en gång och matchen blev en enda lång pina. Jag dömde aldrig igen.

Det fanns såklart många föräldrar som inte deltog i de här trakasserierna. Men de minns jag inte. De var ju tysta. Som alltid. Den stora tysta massan, som inte står upp mot de gapiga mobbarna.

Det är nog sällan som en tillställning slutar med att föräldrarna jagar en fotbollsdomare.

Men jag tror att det skulle vara bra att studera och granska hårdare barnidrottens vuxna omgivning. Jag misstänker att den är full av föräldrar, som sett sina egna drömmar gå i kras och nu har inga problem att förstöra andras.

Undra hur många matcher till den lilla, knubbiga killen spelade innan han stoppade ner skorna i kartongen för gott?

Martin Ezpeleta