Vi försöker hitta nya lösningar mot våldet
På kort tid har tre olika debattinlägg på denna sida tagit upp problemet med ungdomars brottslighet. En grupp föräldrar till barn på Spånga gymnasium krävde att regeringen skulle sätta ungdomsbrottsligheten på dagordningen. Stefan Anering, polisinspektör i Stockholmsförorterna i Södra Järva närpolisområde, skriver om frustrationen över att vi inte lyckas stoppa de mest brottsbelastade ungdomarnas kriminella karriär. Slutligen presenterar justitieutskottets ordförande Fredrik Reinfeldt (m) den moderata synen på ungdomsbrottsligheten. Alla tre inläggen utgår mer eller mindre öppet från utgångspunkten att ungdomsbrottsligheten växer okontrollerat. Samhället har tappat greppet över utvecklingen.
Men stämmer den bilden?
Statistiken visar inte på någon ökning av ungdomars brottslighet under de senaste tio åren. Den har tvärtom legat ungefär konstant. Stölderna har minskat men våldsbrotten ökat.
Statistik är visserligen bara statistik och säger inte alltid hur verkligheten faktiskt ser ut. En delförklaring till det ökade antalet våldsbrott kan vara att skolorna nu i högre utsträckning polisanmäler våld. Slagsmål på skolgården ansågs tidigare vara sådant som då och då oundvikligen inträffade, och inget som behövde tas på för stort allvar. Men toleransen mot våld har minskat i hela samhället. Vilket naturligtvis är en mycket positiv utveckling.
Det riktigt grova våldet från ungdomar – det som dödar – har i stort sett varit konstant sedan 1950-talet. Vi upprörs alla av fruktansvärda händelser som när ungdomar i Salem eller Bromma dödar varandra. Men när vi sätter in sådana händelser i ett större perspektiv kan vi dessbättre konstatera att de snarare är undantag än regel. Samhället har heller inte gett upp kampen mot ungdomars brottslighet. På senare år har en rad betydelsefulla reformer genomförts. Sedan 1995 har vi en lag som säger att brott som begås av ungdomar ska prioriteras inom rättsväsendet. De ska utredas snabbt för att tiden mellan brott och samhällets reaktion ska bli så kort som möjligt. Utvärderingar har visat att lagen fungerar som det var tänkt.
För bara ett par år sedan införde regeringen ett helt nytt straffsystem för unga brottslingar. Ungdomar mellan 15 och 18 år döms inte längre till fängelse, som ofta bara tjänade som en skola i brottslighet. Ungdomar döms nu till sluten ungdomsvård och hamnar på institutioner som är specialanpassade för ungdomar, med bland annat högre personaltäthet än på fängelser. Genom den så kallade ungdomstjänsten kan ungdomar sona sitt brott genom samhällsnyttigt arbete.
Straffet vård inom socialtjänsten har stramats upp. För att en ung människa ska kunna dömas till vård inom socialtjänsten kräver domstolarna nu att få se en ordentlig vårdplan, som den unge måste följa. I de tidigare artiklarna radades upp en rad exempel på otäcka brott som unga människor begår och utsätts för. Låt mig få kontra genom att visa några exempel på hur man på flera håll faktiskt arbetar med att komma tillrätta med problemen. Också de exempel från Stockholmsområdet.
I Sollentuna har närpolisen i samverkan med bland annat skolan kraftigt lyckats minska ungdomsrånen. Brotten har utretts snabbt och brottsoffren och deras familjer har fått stöd genom hela rättsprocessen. I Stockholms innerstad har ungdomsrånen minskat med nära hälften på ett år. Citypolisen har gått in för att lära känna ungdomsgängen och samarbetet med närpoliser i förorterna. KRIS, en förening för före detta fängelsedömda, har i Tyresö ett projekt för unga som är på väg in en brottslig karriär. Bland annat tar de ungdomarna på besök hos livstidsdömda fångar och till akuten på Södersjukhuset, där de får se starka bilder som visar vilka skador våldet leder till. Stockholms stödcentrum för unga brottsoffer ger stöd till ungdomar som rånats eller misshandlats. Stödpersoner från juristlinjen följer brottsoffret från polisanmälan till avslutad rättegång.
Men det som verkligen gör skillnad är den explosionsartade utvecklingen av det lokala brottsförebyggande arbetet som skett under senare år. I dag finns i ungefär två tredjedelar av kommunerna ett lokalt brottsförebyggande råd där polis, lokala politiker, skola, socialtjänst, föreningsliv med flera har en gemensam strategi mot brottsligheten.
Verksamheten är till stor del riktad mot att förhindra att ungdomar begår brott. Polisen har en viktig roll i det brottsförebyggande arbetet. Där det fungerar som bäst är ofta förklaringen ett aktivt engagemang från närpolisen.
Farsor och morsor på stan, och andra engagerade, behöver stöd från dem som verkligen är proffs på att förebygga brott.
Av den anledningen är jag och hela den socialdemokratiska regeringen självfallet bekymrade över bristen på poliser. Det är också därför som regeringen gör den största satsning som någon svensk regering någonsin gjort på polisen.
Vi har länge nöjt oss med en enda polishögskola här i landet. Men kommer snart att ha tre. Redan i sommar kommer 400 nya poliser.
Föräldrarna till barnen på Spånga gymnasium förespråkar att de kriminella ungdomarna tas omhand med tvång. I vissa fall är det den bästa lösningen, och det är därför vi har en lagstiftning som gör det möjligt med tvångsingripanden. Kommunerna måste ta sitt ansvar och använda sig av lagstiftningen när så är nödvändigt.
Fredrik Reinfeldt ägnar en stor del av sin artikel åt att tala om invandrares utanförskap, beroende på segregationen och svårigheterna att komma in på arbetsmarknaden. Jag kan bara hålla med om att detta är problem som skapar en frustration som gör att dessa invandrares barn lätt kan hamna i kriminalitet och droger.
Men situationen förvärras med moderat politik. I Stockholm satsar de styrande moderaterna på skattesänkningar istället för nödvändiga sociala satsningar. I Stockholms innerstad finns till exempel nu bara en enda fritidsgård.
Även i riksdagen föreslår moderaterna stora skattesänkningar som skulle slå hårdast mot dem som redan i dag har en tuff situation. Konsekvensen blir ett samhälle som är än mindre rustat att ta sig an barn och ungdomar som behöver stöd. Regeringen gör istället stora satsningar på de mest utsatta storstadsområdena genom den så kallade storstadssatsningen. Skolor och dagis över hela landet får de närmaste åren fem miljarder kronor för att anställa fler vuxna.
Att jag talar emot dem som beskriver utvecklingen som katastrofal får på inget sätt uppfattas som att jag inte oroar mig eller anser att allt är bra som det är. Jag vill på inget sätt förringa den frustration som föräldrarna med barn på Spånga gymnasium känner. Även jag är en förälder i Stockholmsområdet, bekymrad över i vilken miljö mina barn kommer att växa upp.
Både de oroliga föräldrarna i Spånga och polisinspektör Stefan Anering sätter fingret på en öm punkt när de påpekar att ett litet antal kriminella ungdomar bara fortsätter med sin brottslighet, utan att samhället lyckas sätta stopp för deras framfart. Ett samhälle som naturligtvis borde ha tagit tag i ungdomarna långt innan de hamnade i sin kriminella karriär.
Med fler poliser, ytterligare utveckling av ett brett brottsförebyggande arbete och satsningar på skolor och utsatta bostadsområden kan vi stärka samhällets möjligheter att sätta emot. Men det räcker inte. Det behövs mer än så och jag räknar med att inom kort kunna presentera ytterligare förslag som syftar till att hålla ungdomar borta från kriminalitet.
Thomas Bodström
Justitieminister
Tyck till