Därför vill vi dela på barnbidraget

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-07-23 | Publicerad 2012-07-19

KD: Omodernt att mamman förväntas ta mest ansvar

helskärm

Varje år är cirka 50 000 barn med om att deras föräldrar går skilda vägar. För de flesta barn leder inte separationen till sämre kontakt med någon av föräldrarna, och inte heller sämre ekonomiska villkor. Men för en del barn innebär separationen att barnet mister kontakten med den ena av sina föräldrar eller får det sämre ekonomiskt.

Under de senaste decennierna har utvecklingen gått framåt. För 20 år sedan var det näst intill självklart att barnen skulle bo hos mamman vid en eventuell separation. I dag är papporna mer närvarande och ansvars­tagande. Runt 30 procent av barn till separerade föräldrar bor lika mycket hos båda sina föräldrar, enligt en SCB-rapport från 2009.

Men många gånger är det fortfarande mamman som tar och förväntas ta ett större ansvar för barnen. Samhället befäster den ordningen genom att exempelvis barnbidraget går till endast mamman, om inte föräldrarna gemensamt anmäler något annat. Mamman har veto över barnbidraget även om föräldrarna delar på ansvaret. Den ordningen är märklig och omodern. Om samhället anser att pappor och mammor är lika viktiga och att båda föräldrar ska ta gemensamt ansvar, varför har då mammor större rätt till barnbidraget?

Vi kristdemokrater anser att pappor är lika mycket föräldrar som mammor. Därför föreslår vi att barnbidraget ska delas lika mellan föräldrar som har gemensam vårdnad, om föräldrarna­ ­inte är överens om att det ska ­vara på annat sätt. Det ska gälla både föräldrar som bor tillsammans och separerade föräldrar vars barn bor ungefär lika mycket hos respektive förälder. Det handlar inte om tvångsdelning. Vi kräver inte att föräldrar ska dela vare sig tid eller pengar efter statens pekpinnar och millimeterrättvisa. Men i de fall då föräldrarna inte kan enas om vem som ska ha barnbidraget ska staten ha en jämlik grundsyn på föräldraskapet.

Vi föreslår även att föräldrar som separerar ska få bättre stöd för att komma överens om avtal om underhållsbidrag i stället för att reglera underhåll via underhållsstöd. En statlig utredning om barn till särlevande föräldrar har visat att de ekonomiskt mest utsatta barnen i genomsnitt skulle­ ha 1 000 kronor mer i ­månaden om föräldrarna kom överens om att själva reglera ­underhållet för barnet.

Försäkringskassans norm på 1 273 kronor är dessutom ett ­trubbigt mått som rimligtvis inte kommer att stämma för alla barn oavsett ålder, intressen eller vilka ekonomiska förutsättningar föräldrarna har.

Idag finns stöd att få främst när det gäller frågor om vårdnad och umgänge. Föräldrar har rätt till samarbetssamtal tillsammans med kommunens familjeråd­givning. Samtalen är frivilliga och kostnadsfria, och är tänkta som en hjälp just för att undvika och lösa konflikter som kan komma att gå ut över barnen. Tyvärr är inslaget av rådgivning kring det ekonomiska alltför ­begränsat trots att det är en ­vanlig källa till konflikt.

Vi kristdemokrater vill att föräldrar som är oense om ekonomin ska få stöd för att komma överens, innan underhållsstöd från Försäkringskassan betalas ut. Underhållstödet på 1 273 kronor ska ses som ett minimibelopp, inte som en norm. Om en sådan grund läggs för samarbetet kan även framtida konflikter undvikas, när föräldrarna ska komma överens om andra frågor som gäller barnen. Dessutom kommer ekonomin för tusentals barn att förbättras.

Det är en villfarelse att kristdemokratisk familjepolitik bara handlar om kärnfamiljen. Att vi för en bullerbypolitik utan medvetenhet om att familjer har ­olika behov och olika förutsättningar. Vi kristdemokrater lyfter gång på gång att ansvaret för barn bärs av båda föräldrarna, oavsett om föräldrarna bor tillsammans eller inte. Goda förutsättningar för både mammor och pappor ökar också förutsättningar för ett delat ansvar. Det är så vi förbättrar uppväxtvillkoren för alla barn och unga.

Emma Henriksson