Vi bönder är inte ute efter att ha ihjäl er
Debattören: Djurrättsaktivister utnyttjar okunniga konsumenter som inte förstår hur bra vårt lantbruk är
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-02-26
DEBATT. Jag har varit lantbrukare under hela mitt vuxna liv. Ska jag sammanfatta så är mitt val det bästa jag gjort – och det jobbigaste jag gjort.
Jag älskar att se hur plantan växer och att ta hand om den från frö till färdig gröda. Jag älskar livets alla skeden, från födslar till döden, både det vackra och det sorgliga. Vi bönder följer livet på nära håll och allt vi gör, gör vi ju för att ni andra ska få göra något annat. För att ni ska slippa jaga eller odla.
När jag åker och köper en bil utgår jag från att biltillverkaren har kontroller som ser till att arbetarna bli väl omhändertagna och att företaget gör en bil som är bra både för mig som konsument och för miljön.
Utvecklingen går ju mot att vi ska göra bättre och bättre saker för miljön. Så är det även inom jordbruket. Saker som var tillåtna på 1950 och 1960-talet är med dagens kunskap inte alltid bra, även om många tycks mena att det mesta var bättre förr.
Som livsmedelsproducent förstår jag att konsumenten vill veta mer om sin mat. En del av dessa tror sig ha tolkningsrätt för vad som är bra för både miljö och människa. De är oftast inte forskare, inte heller producenter med insikt i produktionen, utan tyckare, som när ämnet integration inte längre lockar följare, börjar tycka om maten i stället.
Detta är något som stör mig, för när en forskare eller producent svarar heter det att köttlobbyn är i gång. Men det kanske inte är någon lobby utan bara en bonde som vill påpeka att ni har fel.
Frustrationen hos oss lantbrukare kan få bägaren att rinna över. Vi som är djurbönder har cirka 400 punkter i vår miljöhusesyn som berör vår produktion av animalier. Punkterna härrör från någon av de 1 200 lagar, 2 200 förordningar eller 8 100 föreskrifter som vi har i Sverige.
Vi är dessutom näst efter invandrare den grupp i samhället som SCB älskar att fråga ut mest. Ovanpå detta har vi en produktion som ingen vill betala för vad det kostar att producera. Politiker tycker att man via skattsedeln och EU löser det med en konstgjord marknad.
Sedan tillkommer fler lagar och regler som skall följas – annars blir det dubbel bestraffning för de fel vi gör. Har vi otur kommer vårt stöd inte när det är utlovat utan drar ut på tiden ett halvår eller i vissa fall 3–4 år framåt i tiden.
Under tiden kan vi gladeligen läsa i kvällspressen om hur mycket pengar vi får. Dessa pengar är sedan länge uppbokade på insatsvaror, lån eller andra stora utgifter som man då snällt får be om anstånd att betala, tills staten behagar betala ut stödet.
Ovanpå detta får vi hela tiden få värja oss mot militanta djurrättsaktivister som inte gör något vettigt i sina liv utan lever på okunniga konsumenters vilja att rädda något de inte räddar, utan i stället försvårar produktionen i vårt land.
Resultatet blir att Sverige tvingas importera från länder som inte har samma djurskydd som vi, med mer antibiotika och sämre förhållanden för djuren. Vänliga damer tror att de stödjer en ideell organisation men i stället föder dem dessa yrkesdemonstranter som förstör produktion som följer svensk lagstiftning.
Ibland blir man bara less på allt, ska det behöva vara så svårt att få folk att förstå att man inte kan äta pengar, att maten vi producerar sker under ständig kontroll?
Om det vi gör skulle vara så farligt, hur kommer det sig att inte fler lantbrukare dör i cancer, eller andra hemska sjukdomar? Dör vi så är det av stressrelaterade olyckor – ett fatalt misstag med djur eller maskiner för att vi hela tiden jagar kronor och ören för att hålla vår verksamhet i gång.
Allt vi gör är att producera mat till folk som tror att vi försöker ha ihjäl dem.
Tina Rudolphson
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.