Fokus måste ligga på iraniernas framtid
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-02-02
Fredrik Malm (FP): Irans nya öppenhet mot Väst kan leda till en mer repressiv politik på hemmaplan
Nästa vecka besöker utrikesminister Carl Bildt Iran. Besöket ger möjlighet att tydliggöra svenska ståndpunkter, till exempel att Iran omgående bör upphöra med att hänga fångar i lyftkranar.
Men besöket kan också komma att utnyttjas av regimen i Tehran för dess egna syften. När Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki besökte Sverige i maj 2007 hävdade Irans officiella nyhetsbyrå IRNA att Iran och Sverige planerade inleda ett energisamarbete. Detta var förstås ren lögn och uppgifterna tillbakavisades av dåvarande näringsminister Maud Olofsson, men det visar hur odemokratiska regimer försöker att segla på den legitimitet som högnivåmöten med svenska politiker kan ge.
Det finns en uppfattning att den iranska regimen har blivit mildare i och med valet av Hassan Rouhani som president. Det är inte sant. Iran har tvingats till förhandlingar om landets kärnprogram, tack vare hårda sanktioner. Regimen behöver mildra sin retorik för att slippa sanktioner. Rouhani förefaller ha den verkligen ledaren i Iran, ayatollah Khameneis, stöd för detta. Men ingenting tyder på att regimen ändrar strategi eller beteende vare sig hemmavid eller i regionen.
Dessutom behöver presidenten signalera till den iranska befolkningen att en fördjupad dialog med Väst inte kommer att innebära demokratiska reformer på hemmaplan, eftersom detta i förlängningen skulle äventyra hela den teokratiska regimens existens. Summan av detta riskerar bli en iransk regim som blir ännu mer repressiv och agerar ännu mer destruktivt på den regionala arenan än vad som redan är fallet.
Det pågår en rad konflikter, freds- och försoningsprocesser i Mellanöstern idag; Israel-Palestinakonflikten, samtal mellan Turkiet och PKK, samtal mellan parter i Syrien, dialog mellan centralregeringen i Bagdad och kurderna i Erbil samt försök att få Libanon att stå på benen när Syrien slits i stycken. I samtliga dessa processer agerar den iranska regimen destruktivt och motarbetar lösningar som skulle kunna leda till avspänning och utveckling i regionen. Detta sker oavsett om Iran har kärnvapen eller inte, och det sker oavsett om Iran förhandlar med omvärlden om kärnprogrammet. Iran är inte ensamt om att motarbeta fred och utveckling i regionen, de är i gott sällskap med bland annat det saudiska kungahuset. Men detta tar inte ifrån den iranska regimen dess ansvar för den katastrof regionen befinner sig i.
Irans stöd till Bashar al-Assad är lika stort idag som tidigare, liksom till libanesiska Hizbollah som al-Assad har outsourcat delar av dödandet till. Det är det iranska folkets oljepengar som finansierar en stor del av regeringssidans krigföring i Syrien. Dessa pengar skulle kunna användas till utbildning, sjukvård och infrastruktur i Iran i stället.
Politiska högnivåbesök till Iran kan bidra till att landet agera mer konstruktivt, men de kan också få motsatt effekt och förvissa ayatollorna att Iran släpps in i stugvärmen utan att behöva göra nödvändiga uppoffringar. Politisk diplomati är formbar materia och den inverkan besöken får beror till stor del på vad som sägs och hur omvärlden agerar.
Carl Bildt och andra utrikesministrars besök måste ramas in av tydliga uttalanden om behovet av mänskliga rättigheter, stopp för sponsring av terrorism och tryck på Iran att agera mer konstruktivt i sitt närområde. Besöken får inte innebära att den islamiska regimen och dess maktutövning bekräftas.
Den enda långsiktigt hållbara lösningen är att iranierna får möjligheten att bygga demokrati. Det är detta Carl Bildts besök i Tehran bör handla om.
Fredrik Malm