Så bäddade partiet för ”hora”-skandalen

Tidigare M-politiker: Extrema Muf:are har fått styra och ställa i Moderaterna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-11-24

Den ungmoderata närvaron i partiet ökade redan under 1990-talet, samtidigt som dess nyliberala extremism och alltmer verklighetsfrämmande politik påtagligt excellerade, skriver debattören.

DEBATT. Fredrik Reinfeldts obegripligt snäva rekryteringsbas, när han formade sitt lag efter valframgången 2006, fick ungmoderaternas kam att växa ordentligt.

Den nye statsministern och tidigare MUF-ordföranden tycktes nämligen inte blicka längre än till just ungdomsförbundet  när de lediga tjänsterna skulle tillsättas. På samma sätt var det geografiska perspektivet i huvudsak begränsat till huvudstaden. 


Det finns anledning att erinra om detta i efterdyningarna till skandalen med den blott 24-årige Delmon Haffos grova övertramp mot socialförsäkringsministern Annika Strandhäll. Märk väl att Haffo då också har en bakgrund i Reinfeldts kansli, innan regeringsväxlingen skedde för drygt två år sedan.

Moderatledarens ögon sökte sig uppenbarligen hellre till den ungmoderata sfären i Stockholm än den stannade vid exempelvis de erfarna och kompetenta kommun- och landstingspolitikerna ute i landet. Vi minns också särskilt de uppenbara utnämningsskandalerna gällande kulturministern Cecilia Stegö-Chilo och statssekreteraren Ulrika Schenström bland flera andra felrekryteringar som statsministern gjorde. 

Men den ungmoderata närvaron i partiet hade ökat redan under 1990-talet, samtidigt som dess nyliberala extremism och alltmer verklighetsfrämmande politik påtagligt excellerade.

Muf fick genom provvalen, där till och med trettonåriga medlemmar fick delta i nomineringarna av riksdags- och kommunkandidater, ofta avgörande inflytande. Det är naturligtvis ett kardinalfel att åldersgränsen vid interna provval hos Moderaterna inte följer rösträttsåldern.

Jag var själv landstings- och kommunfullmäktigeledamot under ett par perioder i Östergötland – som hade ett av ungdomsförbundets mest högljudda och dominerande distrikt i landet – och konstaterade med förvåning och bedrövelse hur exempelvis en av dess proselyter med åsikter, som fick många att rysa av olust, placerades på valbar riksdagsplats.

Plötsligt var det ansedda östgötaförbundet förvandlat till en plattform för social nedrustning, kulturell utarmning, avskaffad jämlikhetslag, kommunal skattesänkning ned till femkronorsgränsen, månggifte, avskaffade kollektivavtal,och andra stolligheter, som dess riksdagskandidat stod för. 

Lika snabbt fick Muf:arna också ledande poster i länet: två blev landstingsråd, en oppositionsråd  medan andra på löpande band tvingade sig fram till andra ledande kommunala poster. Allt skedde under en nästan påtvingad tystnad.

Rädslan från övriga var också märkbar; flera kunde ju, bevars, riskera att kamma noll i provvalen på grund av de organiserade ungdomarnas framfart. Och visst var det ödets ironi, att riksdagsmannen med de aparta åsikterna, han som i ungdomsförbundet hade förordat att hela socialförsäkringssystemet skulle rivas ned, sedan av partiledningen och Reinfeldts goda minne blev ordförande för socialförsäkringsutskottet.

Till slut försvann han dock från återval genom självförvållat handlande.

Det är i denna maktberusningens och den politiska omdömeslöshetens ungmoderata miljö som vi kan se rötterna till de verbala avloppsutsläppen från den nu dessbättre snabbt sparkade tjänstemannen i Moderaternas högkvarter.


Bengt Olof Dike, tidigare landstings- och kommunfullmäktigeledamot (M). Nu frilansjournalist


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.