Det kostar 4 700 kronor per månad att vara kvinna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-10

Medlingsinstitutets lönestatistik visar ännu ett år paradoxen Sverige.

I ett land av många ansett vara ”så gott som jämställt” uppgick den genomsnittliga månadslönen för män förra året till 29 400 och för kvinnor 24 700 kronor.

I ett land där tjejer redan i skolan presterar bättre än pojkar, där högskolor och universitet examinerar betydligt fler unga kvinnor än män – där får kvinnor varje månad sponsra systemet med 4700 kronor.

Den svenska arbetsmarknaden är fortfarande högst könssegregerad. Om man tar hänsyn till att kvinnor och män har olika yrken och verkar inom olika samhällssektorer tjänar en kvinna 93,4 procent av vad en man gör. Oavsett hur man än räknar så är alltså kvinnors lönearbete undervärderat. Det sker en värdediskriminering både på strukturell såväl som individuell nivå. Först får kvinnor ett ”löneavdrag” för att de befinner sig inom traditionella, ekonomiskt lågt värderade kvinnoyrken. Därefter ytterligare ett avdrag enbart på grund av sitt kön, möjligen för att vi anses vara produktionsmässiga riskfaktorer – potentiellt föräldralediga, deltidsarbetande och ”vabbande” mammor.

Arbetsgivare och fackförbund måste bli medvetna om att de strukturellt värdeförminskar kvinnor och frågan ”Varför tar inte män hand om sina barn?” måste också ställas.

Alliansregeringen har tagit ett tydligt grepp om jämställdhetsarbetet. Socialdemokratisk plakatpolitik har på många områden ersatts av konkreta och genomtänkta åtgärder som sakta förändrar Sverige. Tyvärr saknas det i många stycken inom näringslivspolitiken. Näringslivsminister Maud Olofsson har regelförenklingsarbete för företagen som sitt huvudnummer. Det är bra. Det behövs för tillväxten. Men att anse att jämställdhetsplaner och lönekartläggningar är den administration som kan prioriteras bort i regelförenklingens namn, det är kontraproduktivt. Rätt använda är de verktyg för ett högproduktivt samhälle. Både forskning och sunt förnuft, (borde), säger att jämställda och mångkulturella arbetsplatser har en större potential för överlevnad och utveckling.

Näringslivspengar satsas istället på mängder av småprojekt för att utbilda kvinnor till entreprenörer och företagare. Problemet är att det inte är kvinnorna som behöver mer utbildning. Däremot behöver utbildningssystemet förändras. Det är därför genuspedagogik borde vara ett tongivande inslag i all lärarutbildning. Det är inte förrän vi får en lärarkår från förskola till universitet som har insikten, kunskapen och verktygen för att skapa en jämställd skola som vi kan få en utbildning som verkligen följer läroplanernas intentioner och inte bara blir en vackert välvillig text. Den bollen lämnar jag på utbildningsminister Jan Björklunds bord i hans fortsatta arbete.

Jämställdhetsarbete är komplext. Det handlar om att konsekvent visa hur verkligheten ser ut för att kunna påverka attityder och skapa förändring. Ingen av oss går fria från hur ojämställdheten påverkar våra möjligheter och val, därför måste också alla delta i arbetet.

Det är inte ett naturligt tillstånd att kvinnor ska få sekunda vara – och dessutom till ett överpris. Det går att ändra. Det får faktiskt vara nog nu.

Tina Acketoft

Följ ämnen i artikeln