Vänsterns fetischism gör Arbetaren™ till en man
Vänstertankar håller på att bli poppis igen, skriver Carl-Michael Edenborg i en artikel som deklarerar de nya kommunisternas ankomst. Och nog kan vänstern behöva förnyas, så vilsen som den är numera. Den har helt förlorat sig i romantiska fantasier om förr. Visst vet man att världen ser annorlunda ut nu än när de gamla vänstertänkarna formulerade sina teorier. Och visst förstår man att det väsentliga i de teorierna aldrig egentligen var Arbetaren™ som sådan utan snarare maktförhållandena människor emellan. Men ändå. Ändå har man så svårt att släppa taget om honom.
Jag säger honom, för Arbetaren™ är ju självklart en man, den där rejäla sortens karl som sliter hårt på fabriken. Tyst, stark, duglig. Och förfördelad. Fetischen kring honom gör att de grupper som faktiskt är utsatta på riktigt i dagens samhälle får stå tillbaka. Klass går före allt. Det vill säga: den manlige Arbetaren™ går före allt.
Så fixerad är vänstern vid honom att när bilindustrin får problem så kräver man att staten går in och räddar den. Man värnar företag som Volvo, inte för att arbetarna behöver Volvo utan för att arbetarrörelsen gör det. Denna svåra sentimentalitet har kostat skattebetalarna åtskilliga miljarder. Textilindustrin med sina lågavlönade kvinnor har man däremot utan minsta betänklighet låtit försmäkta.
Det är en stor tragedi att vänstern odlar en sådan gammeldags machokultur. Sverige är fortfarande, om inte ett klassamhälle så väl ett klyftsamhälle. Det finns stora klyftor mellan dem som har och dem som inte har. Mellan de privilegierade och allehanda losers: kvinnor, blattar, homon, rörelsehindrade, behovsanställda, frilansare, projektarbetare, svartjobbare, arbetslösa, utstämplade, sjukskrivna, pensionärer. Vi talar om dem som enskilda utsatta grupper, men franska sociologer har funnit ett enande namn för dem: précariat. Ordet précariat går tillbaka på en lek med orden précaire – prekär, utsatt, och prolétariat – proletariat.
Att börja betrakta de enskilda utsatta grupperna som en enda, som ett prekariat, och att ta strid för den gruppen, tror jag skulle ge vänstern ny glöd. För inte är klasstänket i sig passé. Det behöver bara byta sin 1800-tals-kostym mot något mer tidsenligt.