Långt ifrån jämställt i svensk filmbransch
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-11
Kvinnliga regissörer: Svenska Filminstitutet måste gå från ord till handling
Kvinnor som regisserar svensk film är en stor och välutbildad yrkesgrupp som alltför sällan får förtroendet att visa vad de kan både vad gäller långfilm och svenskt tv-drama.
För fem år sedan skrev tolv parter under filmavtalet. Hur har de arbetat sedan dess för att uppfylla paragrafen i avtalet som anger att 60-40 av vartdera könet ska vara representerade bland de regissörer, manusförfattare och producenter som får stöd av Svenska Filminstitutet?
Senast i december 2009 skulle målet ha varit uppnått. Så är icke fallet. Frågeställningen dyker upp då och då, men slutar alltid med att det är en fråga för kvinnorna själva. Var finns de? Vad gör de för att förändra sin position? Varför tar de inte för sig?
Ska man 2010 verkligen behöva påpeka självklarheter som att kvinnor precis som män som regisserar:
behärskar humor och förtätat kriminaldrama
lockas, inte skräms, av tekniken
kan ta ansvar för en stor budget
är kompetenta arbetsledare
är beredda att filma på annan ort och låta sin partner sköta barnomsorgen
trots hög konstnärlig integritet förstår sig på bred och kommersiell dramaproduktion
har blivit snabba, skarpa och precisa av högskoleutbildningar i filmregi
är pålästa, förberedda och ambitiösa berättare
Nyligen kunde vi i tidningen Vi (23/3-10) läsa en intervju med Svenska Filminstitutets vd Cissi Elwin Frenkel som anser att ”vi måste bli duktigare på att visa upp de goda exemplen.” Hur mycket vi än håller med henne om vikten av det så rimmar det illa med det faktum att inte ens den Guldbaggevinnande filmen ”I taket lyser stjärnorna” i regi av Lisa Siwe fanns med härom veckan vid visningen av 47 svenska filmer i New York. Den omfattande retrospektiven lyfte fram historisk, men framför allt ny, svensk film. Den Guldbaggenominerade filmen ”Prinsessa”, i regi av Teresa Fabik fanns inte heller med i programmet. Endast två filmer som regisserats av kvinnor fanns representerade och båda gjordes före 1965. Även om urvalet är styrt från amerikansk sida så anser vi att det är Filminstitutets uppgift att driva sin syn på vilka filmer som skall representera Sverige. Det kan inte vara helt omöjligt att få en bättre representativ selektion.
Om vi ska uppnå en svensk film som är framgångsrik såväl nationellt som internationellt, som går hem hos både publik och filmkritiker, då måste gränserna tänjas för vilka berättelser vi berättar och hur. Vi kan inte ha en nationell filmpolitik som så fundamentalt misslyckas med att spegla den värld vi lever i. Och som missgynnar en så stor del av de yrkesverksamma i filmbranschen. Det handlar om vilka bilder av världen vi vill förmedla.
Women in Film and Television (WIFT) vill nu att Cissi Elwin Frenkel går från ord till handling. Svenska Filminstitutet presenterade i torsdags rapporten, ”00-talets regidebutanter och jämställdheten”. Det är en gedigen rapport om läget för debuterande filmregissörer. Men vi saknar handlingsplanen och förslagen för att åstadkomma en förändring.
Vad kommer Svenska Filminstitutet att göra för att få till stånd en förändring? Nu krävs det handling från parterna som undertecknat filmavtalet och sagt sig beredda att arbeta för att uppnå jämställdhet inom svensk film!
Ansvaret för utveckling och förändring är inte en fråga enbart för de kvinnor som kämpar för att få göra film.
– Öppna fönstren och släpp in andra berättelser och andra upphovsmän, nämligen kvinnorna!
– Var inte så oroliga!
– Hälften av utrymmet! Hälften av pengarna!
Styrelsen för Wift
Hanna Andersson, Ulrika Arlert, Johanna Bernhardson, Ingrid Edström, Daniella Elmqvist Prah, Dharma Garde Palme, Elisabet Gustafsson, Alexe Landgren, Jessica Nettelbladt, Christina Olofson, Lisa Rosengren, Helena Sandermark, Monica Törnblom, Erika von Weissenberg, Philippa Wallér och Anna Hylander