Vi borde göra slut – men säger att vi ”kämpar”
Att älska i nöd och lust tills någon annan/statistiken/barnen/karriären/tystnaden/ TV:n skiljer oss åt. Allvarligt talat, med så många fullgoda skäl på vägen, vem orkar vänta in döden?
Men trots att skilsmässor och separationer finns idag som en outtalad premiss, ett ständigt hot, i alla förhållande, ger inget av våra personliga misslyckanden ”så grymt och djupt eko i det undermedvetna” som en skilsmässa, skriver psykologen Barbro Lennéer Axelson i sin bok ”Förluster. Om sorg och livsomställning”, som citeras i SvD.
Ändå skiljer vi oss. Mer än någonsin. 2009 sprack 22.211 äktenskap. Det är inte en vild gissning att det var än fler sambor som gick skilda vägar.
Betyder det att vi tappat tron på kärleken? Att vi resignerat, att vi helgarderat kärleken eller slutat ställa våra hjärtan offside?
Nej, för den livslånga kärleken är fortfarande vårt ideal. Hjärtats utopi.
Därför gifter vi oss. Mer än någonsin. Trots att de sociala och juridiska vinningarna av ett bröllop är färre än tidigare.
Bröllopet har blivit romantikens sista utpost, ett intimt uppror mot kärlekens förgänglighet. Ett långfinger åt den dystra statistiken.
Vi gifter oss och lovar oss något vi inte vet om vi kan hålla. Evigheten.
För är det något vi lärt oss, en insikt vi gråtit oss till om och om igen, så är det att när det kommer till kärleken är evigheten provisorisk.
Så ska det vara. Och jag tror inte att det är uppbrotten som skadar oss, hur smärtsamma de än är.
Vi har nämligen också lärt oss att ett krossat hjärta läker.
Det är vägen dit som är faran, det moraliska förfallet innan slutet. När vi slutat viska blommor i varandras öron, när vi brutit det sista löftet, när kyssarna preskriberat under lakanen.
När vi vaknar upp på morgonen och inte kan svara på när var sista gången vi valde varandra.
Då borde vi göra slut. Men många av oss gör inte det. Vi säger att det är för att vi kämpar.
Det är skitsnack, kämpa gör man medan man älskar, det är en del av kärleken, nödvändig för att två olika individer ska kunna leva och samsas tillsammans.
”Kämpa” är vitlögnen vi lurar den döende kärleken med.
Jag tror inte att man kan kämpa för länge för att hålla ihop ett förhållande.
Däremot kan man hålla ut för länge. Hålla ut är det man gör när man inte längre har något att kämpa för. Hålla ut är det vi gör när hoppet gått förlorat. Vi gör rädsla – enligt några är det kärlekens motsatsord – av konformism, av vana. Men aldrig av kärlek.
Vi lägger vårt öde och lycka i omständigheternas långsamma händer.
Vi väntar. På något eller någon som ska frigöra oss från den svåra uppgiften att svika vårt första, förkalkade löfte. Det skulle ju vara för alltid.
Så vi ljuger, vi bedrar, vi tystnar eller slår på TV:n för att kunna vara tillsammans utan att umgås.
Jag har själv varit dålig på att sluta älska. Jag har ljugit, i vissa fall varit otrogen, skapat undanflykter och svalt mina egna spyor med ord som inte längre betydde något.
Jag måste lära mig att sluta älska. Vi alla måste det. Förstå att det är en del av kärleken, att respekten, ömheten, ärligheten är viktigare än någonsin just då man beslutat sig för att inte vara tillsammans längre.
Lära oss att se när vi slutat kämpa – av kärlek – och börjat hålla ut – av feghet.
För är det inte djupt sorgligt – att ha älskat som en hjälte men stupat som en ynkrygg?