Barn ska inte själva ta en dödlig medicin

Debattören: Diabetesbarn får inte den hjälp de behöver på förskola och skola

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-11-14

DEBATT. Varje dag hamnar två barn i Sverige på akuten och får diagnosen diabetes typ 1. Deras eget immunförsvar har förstört de celler som producerar insulin, ingen vet varför det sker. Barnen som diagnosticeras är 0–18 år.

De kastas in i en helt ny tillvaro som består av dagliga sprutstick, kolhydratsräkning, övervakning och pendlande blodsocker. Det är en balansgång dygnet runt för föräldrarna, och barnen får lära sig i den takt de klarar av det.

Blodsockret påverkas av precis allt: kost, motion, tillväxt, infektioner, känslor, smärta, mens, väder… Årligen avlider flera ungdomar av diabetes typ 1 för att de inte orkar, eller har förmågan, att ta hand om det lindebarn som diabetesen är.

Det hoppfulla i sammanhanget är att om man får den hjälp man behöver så kan man oftast leva ett gott liv.

Men vi kan inte begära av våra yngre barn att de ska kunna väga mat, räkna procent, knappa in siffror på en pump, hantera sylvassa nålar och analysera blodsockervärden i förhållande till rörelse, förkylningar och vinterkyla. Barnen ska inte själva hantera ett hormon som är dödligt i pyttesmå doser.

När de är redo att börja ta eget ansvar är förstås mycket olika, men före nio års ålder är det en omöjlighet utan en vuxens överinseende.

Det finns många diabetesbarn här i landet som inte får den hjälp de behöver på förskola och skola. Det är djupt oroväckande och tyder på en stor okunskap.

Den gamla föreställningen om att det ”bara är att ta några sprutor” finns kvar. Inget kunde vara mer fel.

I mitt arbete med att öka kunskapen kring diabetes har jag gjort en undersökning bland föräldrar till diabetesbarn. 378 föräldrar har svarat, och barnen är 2–18 år gamla.

Resultatet av undersökningen visar bland annat:

• 49 procent av alla föräldrar känner sig sådär (41 procent) eller inte alls (8 procent) trygga när barnen är i förskola/skola.

• 51 procent av föräldrarna (barn 2–9 år) uppger att de har fått strida en del (28 procent) eller mycket (23 procent) för att få extraresurs. En del av dessa har ändå inte fått resurs, en del har fått för endast några timmar per dag.

• 24 procent av föräldrarna (barn 2–9 år) svarar att det inte finns någon backup om den person som kan barnets diabetes är borta. De måste alltså ingripa, antingen genom att lotsa via telefon flera gånger dagligen (11 procent) eller genom att själva vara resurser till sitt barn/hålla barnet hemma (13 procent).

Så vad gör vi föräldrar när barnen inte får tillräcklig hjälp i förskola eller skola? Jo, vi tänjer oss ytterligare lite till för att inte våra barn ska behöva betala med sin hälsa, på kort eller på lång sikt. Vi går ner i arbetstid, har daglig telefonkontakt, gör blixtutryckningar när pumpnålar lossnat och är alltid, alltid nåbara på telefon när personalen är osäker.

I dag är det Världsdiabetesdagen. Därför vill jag slå ett slag för rätten till extraresurs till våra diabetesbarn. Jag vill att våra barn ska få bli gamla med armar, ben och syn i behåll. Att de ska växa upp till samhällsmedborgare som kan arbeta och betala skatt. Att de ska leva med sin diabetes, inte mot den, och det underlättas betydligt om de får hjälp att må bra.

Skola och förskola måste inse allvaret och ge våra barn samma möjligheter till inlärning som insulinproducerande barn har. Det ska inte bero på kommunens samarbetsvilja och föräldrarnas verbala förmåga om barnen får den hjälp de behöver eller inte.

Anna Sandhammar, Everydiabetic Sweden
Jobbar bland annat för att öka kunskapen och minska fördomarna om diabetes typ 1. Har själv en sexårig dotter med diabetes sedan fem år.

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.