Feminismen inom S är för medelklassen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-06-16
Debattören: Delad föräldraförsäkring hjälper inte diskriminerade kvinnor
När det beslutades att föräldraförsäkringen skulle individualiseras utbröt jubel på Socialdemokraternas kongress. För visst låter det bra? Att dela lika.
Men samtidigt, i många organisationer för utsatta kvinnor, föreningar för ensamstående föräldrar och kvinnojourer, jublades det inte alls.
Varför det jublades eller inte jublades över Socialdemokraternas beslut är intressant. När jag talar om de som inte jublade tänker jag inte på borgerligheten och dess argument om valfrihet. Det har ingen giltighet eftersom alldeles för många kvinnor inte har något annat val än att föda eller inte föda barn.
Förslaget om en individualiserad föräldraförsäkring tydliggör en spricka mellan dels de politiker som kallar sig feministiska och dels de kvinnor som faktiskt lever i diskriminering. Mellan å ena sidan de kretsar som till stora delar håller sig till svenska medelklassvärderingar (som så stillsamt och obemärkt har kommit att bli den gängse feminismen), och å andra sidan de andra, de som lever under omständigheter som gör att de inte kan identifiera sig med medelklassen.
Kanske är en del av de kvinnor jag talar om invandrarkvinnor, kvinnor som aldrig lyckats ta sig in på arbetsmarknaden eller kvinnor som på andra sätt lever i en direkt och mycket påtaglig underordning, just för att de är kvinnor.
För dessa kvinnor är individualiseringsförslaget inte bara verkningslöst – det till och med försvårar deras redan krångliga liv. För de män som de har barn med kommer inte att stanna hemma. Och därmed kommer dessa kvinnor att gå miste om en stor del av den ersättning som de borde få, eftersom de tar hand om barnen. Inte för att de har valt det, utan för att ingen annan gör det och för att deras förhållanden inte tillåter diskussioner om saken. Många män kommer alltså inte att stanna hemma, och dessa är just de män som en delad föräldraförsäkring menar sig komma åt. Det är en cirkelgång.
Det finns också cirkelrörelser i cirkelrörelsen. För är individualiseringen verkligen en socialdemokratisk reform, eller ens en jämställdhetsreform? Mitt svar är nej på båda frågorna. Förslaget är medvetet eller omedvetet blint för de kvinnor som lever i en prekär situation i hemmet eller på arbetsmarknaden, en grupp som socialdemokrater i alla tider har sagt sig värna, och anklagat sina motståndare för att inte bry sig om.
Det är också högst tveksamt om reformen över huvudtaget förbättrar jämställdhet på arbetsmarknaden, medan det står utom varje tvivel att den i alla förslag som hittills har formulerats kommer att drabba ett alldeles för stort antal kvinnor alldeles för hårt.
Det finns ett stort behov av att utforma en politik som i stället gynnar de mest diskriminerade kvinnorna. Jag skulle vilja kalla den för prekärfeminism, för att skilja den från den feminism som framför allt driver medelklassfrågor. Jag skulle önska mig att denna prekärfeminism driver frågor som gynnar kvinnors ekonomi, deras delaktighet i det offentliga livet och deras psykiska och fysiska hälsa.
Det börjar dyka upp förslag på olika håll. Ett förslag formulerades av Lina Hjort i ETC: att vi alla borde få möjlighet att arbeta mindre. Att utöka möjligheten till deltid, och förlänga föräldraledigheten i stället för att förkorta den. Det skulle underlätta tillvaron för en stor grupp kvinnor, utan att för den skull fördärva andra kvinnors liv.
Det är hög tid för den sortens feminism som tar med de utsatta kvinnorna i beräkningen igen, och bryta fokuset på medelklassen. Feminismen måste tillbaka dit där den hör hemma och handla om det den ska: kvinnornas underordning.
Ann-Marie Ljungberg